Inte så mycket text för en sanning.

Så............. Jag har förresten en bild på mig från igår när jag hade cyklat hem i regnet som jag skulle lägga hit. Tyvärr glömde jag även frukostmackorna i morse, så den kan bli något försenad.

För ett mer eller mindre litet tag sedan:

Jag och mina poolerz slappar, chillar, hänger eller va fan det nu heter nuförtiden. "Min snopp får inte plats i hennes röv", säger en av kamraterna, och jag inser att jag inte alls har hängt med i vad det har talats om. "Va tråkigt. Beklagar...?", säger jag, och undrar fortfarande hur vi kom in på det här.

"Det är OK, mest synd att man inte kan vara lite kreativ", säger han. Jag är fortfarande inte med i matchen, därför väljer jag att inte säga någonting. Men jag kommer ihåg att jag tänkte "gnäll inte så mycket, tough shit, men så erevettulillegubbelibubben!".

Jag tror faktiskt aldrig att det blev några anala äventyr för den här gossen, just med tanke på de dimensions-problem som existerade. Men anledningen till att jag tar upp det nu är att min svärmor sa så här till mig: "Marcus, jag tror att du är fatalist!".

Och jag tror åxå det. Den här historien bjöd jag bara på, för att den kanske hade någonting med saken att göra. Och ni kanske läste den. Då är det bara så. Hänger ni med? Kanske inte, men vad spelar väl det för roll. Det har ju fortfarande hänt, och det förändrar ju inte hur ni ser på saken.

Som avslutning vill jag bara önska eder alla en välmatchande framtid!

Trörr. Eller trött.

Jag har nog aldrig lovat att inte hänga ut någon i den här bloggen, har jag det? Nej. Alla som precis läst meningen ovan och känner en liten knut i magen kan vara lugna. Det här handlar inte om en person. Eller ja, rent tekniskt sett kan man säga att det gör det, dock ingen som jag känner. Vilket kanske är tur, för om så hade varit fallet  hade jag nog bitch-slapat honom. Hårt...

Jag talar naturligtvis om annonserna för Strömma Kanalbolag som sitter runt om i tunnelbanan bl.a. 

Vad i hela helvete är det frågan om!? Hur kan man, i sitt rätta sinne, ens överväga att som marknads ansvarig för det bolaget godkänna den annonsen de gått ut med? För er som inte har sett den sammanfattar jag kort:

Annonsen består av två bilder. Båda två föreställande en familj som ska likna medelsvensson. På bilden till vänster sitter familjen vid ett matbord på ett "lökigt" ställe och ser otroligt missnöjda ut. Pappan, som tydligen skall vara helt förtvivlad över att han, som hårt arbetande familjeförsörjare, inte har lyckats glädja sina bortskämda snorungar, utbrister i en tankebubbla(!) "Dom sa ju att dom ville äta ute...". 

På bilden till höger är det dock annat ljud i skällan. Familjen, som nu har fått en rejäl makeover i form av båstadkläder, nya frisyrer och leenden som sitter fasthäftade uppe vid öronen, står uppställda ombord på ett båt-däck. 

Pappa har kavaj med jeans, en outfit som signalerar "se på mig era förortsbor, jag kör en volvo", samt håller ett champagneglas i handen. Barnen, som nu har gått från helt vanliga ungdomar till MVG-studenter från Sigtuna, utbrister glatt i ytterligare  en tanke bubbla(kom igen...): "Snyggt jobbat farsan!".

Jag finner inga ord för hur dumt jag egentligen tycker att detta är. Måndagar i min värld är absolut ingen dålig dag. Faktum är att jag oftast tycker att det skall bli ganska så gött att ta på mig jeans och gå till jobbet. Hey, man kanske tar en kaffe på vägen, lyssnar på lite bra musik och kommer på bra idéer som man peppad som attan inte kan vänta på att genomföra. Sen rullar tåget in på T-Centralen. Efter att ha vandrat tvärs över perrongen för att byta till röda linjen får jag syn på detta missfoster till reklamaffisch. Hela helgen har jag försökt att förtränga min vrede mot dessa hemska människor som tyckte att det var en bra idé att släppa jävelskapet loss på de stackars oskyldiga människorna i Stockholms kommunaltrafik. Och helt plötsligt känns det som att jag kanske skall hoppa ned på spåret och vänta på att tåget kör över mig och gör slut på misären.

"Nej men Mackz, nu var du lite väl drastisk tycker jag..." kanske ni tänker. Jaså?

Tänk på hur mycket dessa talanglösa nollor fick betalt för att göra den här affischen. Och tänk sedan på hur pass mycket finare Du skulle kunna göra den, och vad du tjänar just nu. I min värld fungerar denna reklam just nu som symbol för allt skit som dagligen passerar igenom i vår mediala värld. Någon måste säga ifrån, på riktigt. Det är en omöjlighet att bibehålla samma kvalité när man drar ned på personal, tid och pengar. Vi har faktiskt ett ansvar vi som sysslar med någon form av kommunikation till svenska folket. 

Det är när sånt här inträffar som man undrar va fan det är vi håller på med...

Wewwer

Ah, helg. Helg helg. Lugn. Och faktiskt inte så brutalt varmt heller, vilket så klart känns toppen.

Den gångna veckan har knäckt järnet i dubbel bemärkelse. Jag har dängt ihop en riktigt skaplig 1a version av vårt pgm som exen för ovanlighetens skull inte ratade ("jag älskar musiken och bilderna!" He....). Å andra sidan var jag tvungen och slita som ett djur, så jag var just det, knäckt, när jag kom hem på kvällarna.

En spännande iakttagelse: Vi tar i mer än vad vi tror i Sverige, men vi lider i det tysta. 

En annan spännande iakttagelse: Vi tar alltid i som fan, och säger emot oss själva.

Exempel: "Fan heller, jag tänker inte göra det" (gör det ändå).  (vinter) "Åh vad jag önskar att det var varmt, kan ni tänka er trettio grader och strålande sol nu" (alla som lyssnar lutar huvudet snett uppåt och blickar drömskt bort i fjärran).

Men det här biter oss i röven, det går inte ihop... Normen av det vi ska göra, passar sällan in med själva utförandet. Så när är det egentligen vi ska börja vara glada för det vi har, istället för att jobba mot sådant som kanske inte finns eller går? Jag hoppas att det ändras när man får barn.

Men det är väl det som gör det drägligt att leva, att man kan sätta upp förhoppningar som driver tiden framåt, istället för att sitta och räkna sekunder. 

Jag deppar medvetet ned här lite, eftersom jag hade en ytterligare intressant iakttagelse: "Alltså, svenskar måste alltid skriva om sig själva, som om det vore så jävla intressant!" Ord från kollega. Skratt från mig. För jag tycker att det stämmer så bra. Jag ska inte gå in på en harrang om svensk film här, men jag kan säga såhär: Eftersom jag tenderar att leva ett ganska så stilla liv, måste jag helt enkelt skriva om sådana här konstiga antaganden. Om jag inte kunde tänka på det, utan var tvungen att tänka på hur meningslöst mitt arbetsliv faktiskt är, skulle jag nog börja hålla utkik efter närmaste tegelvägg.

Skit i mig och ha roligt istället, fridens! 

F U Ö

Du luktar illa.

Du är otrevlig.

Du är smal och trång (även om det kanske gläder andra, tycker jag det är förbannat irriterande).

Du har hundbajs överallt.

Du har avlat fram några av de vidrigaste människor som någonsin satt sin fot på svensk mark.

Men säkerligen också några av de mest underbara. Vilket gör detta till en stor paradox.

Vilket gör att jag tycker ännu sämre om dig.

Igår (söndag) var en mycket skön dag (söndag). Jag har nog inte känt mig så slapp och tillfreds på länge.

Jag hade en idé på vägen hit att jag skulle skriva om att igår förmodligen var den sista dagen av sitt slag, och att förändringen var nära. Men... Sedan började jag som vanligt hålla på med annat (http://www.youtube.com/watch?v=4oGAY3OBkR4).

Nu som ni kanske ser har jag tillochmed lyckats byta typsnitt. Det jag vill komma fram till är att lite senare under sommaren

kommer alla att märka att söndagen den 21a var den sista i sitt slag. Vänta bara...

Oj boy wojj wojj... Nu måste vi mobilisera oss själva! Det handlar såklart om att hålla flera bollar i luften samtidigt. Någonting som nästan blivit standard idag. Vi har så många valmöjligheter och det finns så många olika vägar vi kan gå att det är ett under att vi överhuvudtaget kommer någon vart. Det kanske handlar om revolt. Ungefär samma sak som Henrik Schyffert är inne på i sin föreställning "The 90´s...".
Där pratar han om att vi promt måste göra tvärt om mot vad våra föräldrar gjorde. Och när man tänker närmare på saken, hur mycket gjorde våra föräldrar egentligen i form av att vara med i olika grupper, träna, spela squash, gå på krogen, åka på skivbörs, fika, jobba över, jobba på hobby-projekt, surfa, blogga, äta ute, kolla shows, shoppa, repa och plugga. Bland annat...
Vad jag vill minnas var det nästan inget av ovan nämnda som kom på tal, eller fanns heller för den delen. Så nu gör vi revolt genom att aktivera oss så mycket så att vi aldrig behöver sitta ned och reflektera över varför vi egentligen gör så otroligt mycket saker. Och här kommer mitt problem in:
Jag VILL göra massa saker, ha tusen bollar i luften, jobba järnet, hänga med familjen, hinna träna, vara connoiseur och aristokrat SAMTIDIGT som jag bara vill slappa på soffan. En motsägelse med andra ord. Men det verkar oftast vara jag som är riktigt taggad på någonting, "över-driven" så att säga, och alla andra håller mest med om att det "vore coolt". Så, jag tar på mig ansvar nog för tre-fyra personer, och sedan när det misslyckas tar jag åxå på mig skulden. Sorgligt? Kanske... Om jag själv hade känt mig nere, vilket jag inte gör, eftersom jag är så jävla envis. Det är förmodligen det som kommer att ta knäcken på mig en dag, men just nu måste jag mobilisera mig...

Nostalgitripp

Igår kväll satt jag som vanligt på tåget ut till Rotebro. Jag har börjat sitta ned nu. Det kan ha någonting att göra med att jag numera kliver på vid T-centralen, eller så är det bara så att jag börjar bli gammal... Nej, så gammal är man nog inte, men man har nu tillräckligt många år under bältet för att ha upplevt i alla fall en del saker under sina dagar.

För mig har nostalgi alltid varit synonymt med platser. Lokaler, vägar, hus e.t.c. Platser där jag har upplevt saker jag anser vara betydande för mig. 

Shit vad corny det lät... Jag kan nog med ganska så stor säkerhet påstå att man inte kan märka ut vad som har gjort en till den person man är, förutom ett axplock av större händelser. Hur som helst:

Nuförtiden har jag svårt att koppla tillbaka till den känslan som brukade infinna sig förut. Att befinna sig på en "betydande" plats brukade förut vara inspirerande, eller åtminstone väcka någon form av känsla. Nu blir oftast bara ett "ja just det!" över det hela. Vilket i och för sig inte nödvändigtvis är dåligt, det är mest det att jag undrar varför. Så i stället för att söka efter känslan i dessa olika nostalgipalats, letar jag istället efter den "betydande" livsförändring som har fått mig att inte känna samma sak som jag gjorde förut. Kanske också har någonting att göra med att man har blivit äldre, hmm... 

Tåget rullar in till Sollentuna, och nästa spår börjar rulla på min iPod. "Shut Up" med Blink-182. Och plötsligt, från ingenstans kommer en varm våg av känslor svepandes. Jag minns tillbaka på ett tillfälle för nästan tre år sedan, då jag satt på samma tåg-linje, på väg ut till Rotebro, lyssnandes på samma låt, för att för första gången träffa dom som senare skulle bli mina musikkamrater. 

Plötsligt börjar jag reflektera över musik, och vad det betyder för mig. Hur jag som liten parvel fann ett stort nöje i att slita ut alla kastruller ur köksskåpet och börja banka. Mitt första uppträdande, och mitt första möte med riktig rockmusik. Och sen såklart hur glad jag blev när jag hittade mitt band, efter att ha svarat på en annons där de sökte en ny trummis.

Det slår mig att musiken och att spela är viktigare för mig än att bli en känd musiker, som turnerar världen runt och tjänar storkovan. Att vara med på "The Tonight Show" hänger plötsligt ganska så löst, jämfört med att helt förutsättningslöst hitta på låtar i replokalen, som gör att i alla fall vi känner ruset av endorfiner i kroppen.

Jag hoppas verkligen att jag kan spela med de här grabbarna långt upp i åldrarna, och att den känslan aldrig försvinner. Oavsett vart vi befinner oss. 

Förhoppningsvis räcker det då med att bara titta på ett trumset för att bli nostalgisk.

Nej!

Att flytta runt era varor i butiken med jämna mellanrum, ger INTE intrycket av en fräsch och modern/nyskapande butik. Det är bara förvirrande och fruktansvärt irriterande!
Igår gav jag 45 sekunder av mitt liv till ICA, eftersom jag verkligen inte kunde lokalisera kalkonen... 45 sekunder, som jag aldrig kommer att få tillbaka, hur många gånger än ICA-Stig kommer hem och grillar med mig. Eller var det Markoolio..? Vem tusan var det som skulle komma hem till en och grilla om man vann en tävling, nästan säker på att den hölls i någon stor livsmedelskedja.
Klura på det i 45 sekunder ni!

Propaganda, eller inte?

Sooåw... "Om man inte lär sig att stava blir man en idiot när man blir vuxen". Detta är vad en utav mina lärare en gång sade till en förkrossad klasskamrat, som därefter gråtande plöjde igenom svenska-boken åtskilliga gånger tills han lärt sig stava till-Nationalencyklopedin- utantill.
Eller den här: "Man skall inte äta blodpudding samtidigt som man dricker mjölk". Att göra detta innebär tydligen total näringsförlust, och att man lika gärna kunde ha knaprat på en bit kartong i en halvtimme. Behöver jag nämna; "leker man med elden kissar man på sig", eller börjar ni hänga med på vart jag vill komma?
Det finns så himla många sätt att göra saker och ting, men endast ett fåtal som är rätt. Eller i alla fall anses acceptabla enligt sociala normer. Vissa saker gör man bara inte, som att ställa sig rakt uppochned och skrika fula ord på mitten av medborgarplatsen, öven om man skulle vara väldigt arg. Det intressanta är att det är absolut inget fel med denna handling, eftersom vi har yttrandefrihet i Sverige, och så länge ingen kommer fram och klagar kan man fortsätta. Helt OK... rent lagmässigt alltså, men att visa känslor/uttrycka ilska så öppet är lika nedvärderat som att gå före någon i en kö (vad exakt är det folk tror kommer att hända, skall polisen komma och ta er om ni tränger er eller vadå!?).
Alla som känner mig ser naturligtvis rakt egenom dessa påståenden, och jag erkänner direkt att jag tycker att det är ganska skönt med dessa sociala koder, och jag skulle inte dra mig för att ropa till mig närmsta väktare om ett gäng småkids med gummisnoddar runt jeansen trängde sig före mig i kön på ICA. Så gör man inte! Eller... Vem är det egentligen som har bestämt att det är så?
Idag när Helena provade en massagestol på en hälsokost-butik kom det helt plötsligt en expedit framspringandes som ömsom lugn/stressad förklarade att massage kring svankområdet kan sätta igång förlossningsskedet. Säger vem, undrar jag... En expert såklart!
Men det är dessa "experter" som dikterar det mesta med hur vi lever vår vardag. Det kan man tycka är tragiskt, men när man funderar närmare på det skulle förmodligen samhället kolapsa om vi inte hade dessa "osynliga" regler. Alla skulle löpa amok tror jag... Kanske, eller inte! Vad vet man egentligen, sanningen är att man kanske faktiskt måste testa saker och ting istället för att sitta och tjaffsa hela tiden. För det är när någon av dessa regler bryts, och tillräckligt många är med på det, som det blir en förändring.
Det kan vara stora omväldigande saker som växlandet till högertrafik, eller småsaker som att man står på höger sidan av rulltrappan och går på den vänstra (en variant av regel som fortfarande inte gäller på NK, eller i Göteborg). Vad jag vill ha fram är två saker: Think outside the box, och våga tycka annorlunda! Det är två timmar efter den, enligt utsago, förlossningsframkallande massagen och grabben har inte gett mer liv ifrån sig än vanligt. Sååååå!

Aha! HA HA... ha!

Inlägg, det är dags för inlägg.. Igen! Javisst, som det ante mig föll en viss nivå av prestationsångest över mig efter ett tag, då jag fick slut på saker att reta mig på. För det var nämligen det allting handlade om från första början. Vi sitter hemma hos oss och krubbelibubbar:

Daniel: "Du läser väl en del bloggar, eller hur Mackan?"

Jag: "Ja, men inte så många, det är inte så att jag har Finest som bokmärke direkt..."

Helena: "Bloggar är ungefär det töntigaste jag kan komma på!"

Daniel: "Varför då?"

Helena: "Jag är inte ett dugg intresserad av att höra vad folk äter till frukost liksom"

Jag: "Ja, nu är det väl lite mer än så..."

Helena: "Jag tycker fortfarande att det är meningslöst"

Daniel: "Jag skulle kunna tänka mig att läsa Pete Dohertys blogg, om han har en vill säga"

Jag: "Bara för det skall jag börja blogga, så att jag kan reta upp dig (Helena)"

Daniel: "Ja fan Mackan, DU borde blogga, du har ju massa intressanta saker att säga!"

Helena: (skratt)

Jag: "Tror du det?"

Daniel: Javisst! Du kommer ju alltid med roliga iakttagelser å sånt där.."

Och det var så det började. Dagen efter, med min käre väns uppmuntrande ord fortfarande friskt klingande i mitt huvud stod jag på 76:ans buss och var morgonirriterad. Sen var det inte så mycket mer att orda om.

Bra respons fick jag åxå, men sedan tog det likson slut... Jag hittade baske mig ingenting att reta upp mig på, sen sov jag lite, och sen var det borta... 

MEN nu tänker jag i fortsättningen göra totalt meningslösa uppdateringar och iaktagelser! Inte för att jag är "bra" på det, inte för att jag måste. Men för att jag kan!

Som, just nu, kan jag informera om att jag sitter och försöker komma på ett fränt sätt för en ros att uppenbara sig på en vägg. Just så, det ligger nämligen till så att den första musikvideon med ert nya favvo-band PineappleSue (www.pineapplesue.com) är på väg att bli verklighet =)

PEACE på er!!

(nu gjorde jag en smiley åxå, bara för att jag kan! In your face prepubertala motståndare=)

We are adult, motherf@&%€#!

Nu har det gått en vecka sedan jag skrev ett inlägg här. Detta beror på att jag har varit upptagen med att vara vuxen.

Jag har jobbat över, kollar fastighetsmarknaden, haft telefonkonferens, betalat räkningar, handlat mat, packat, kört bil, pratat med Marcus Birro i sr och klippt gräset. När jag var yngre undrade jag alltid varför vuxna sa att de inte hade tid, det fanns ju hur mycket tid som helst! Tid för dataspel, fotboll, zappande, bad och glass i solen. Sen när man drog ut i världen trodde man att det skulle vara ett överflöd av tid, då man inte längre var "upptagen" med att bo hemma. Min polare är snart klar med sin femåriga utbildning på högskolan, och helt plötsligt har tiden bara runnit iväg.

Men måste det vara så? I all denna stress har vi ju faktiskt en massa valmöjligheter att hinna med hur mycket som helst! Man kan läsa tidningen på bussen, lyssna på ny musik på väg till jobbet, sms:a för att hålla kontakten, handla kläder på internet, luncha med gamla vänner, ta en öl efter jobbet och titta på inspelade favoritprogram när det passar. 

Så varför gör man inte det? Det finns hundra andra saker till förutom de ovan nämnda att syssla med, men ändå hamnar man mest som oftast i någon form av degbulle-stadie. Det hör på något sätt ihop med att vara vuxen, att inte lalla runt och ta sitt ansvar. Det är dessutom viktigt att inte bränna ut sig sägs det. Vi hade en diskussion i helgen om hurvida alla uppfinningar vi har idag kommer att leda till att alla människor till slut inte gör någonting själva. Jag tror kanske det, men hoppas verkligen att det inte blir så. För bövelen...

Nej, nu är det måndag igen, och som inför starten på varje ny vecka, tänker jag lova mig själv att jag skall göra allting som jag vill, och syssla med både det ena och det tredje. Till exempel multi-taskar jag nu genom att skriva detta inlägg samtidigt som jag tittar på TV! Det här är nämligen min teori:

När man går från att vara barn till att leva som vuxen har man ett gäng föreställningar om hur saker och ting skall vara. Det handlar inte om myndighetsålder (typ 20), utan om ett levnadssätt. När man är klar med vad det nu är man skall vara klar med (resa, supa, klubba, vikariera, vara rockstjärna e.t.c), och börjar ta ansvar efter stereotypen "vuxen", förväntas man bete sig på ett annat sätt. Men man glömmer bort att man i detta fall både kan ha kakan och äta den samtidigt.

Därför tänker jag nu göra allt i min makt för att försöka vara både ungdom och vuxen på samma gång. Att fortfarande tycka att tecknat är roligt, samtidigt som jag fyller i sista kontrolluppgiften på min deklaration. Att dricka hallonsaft på väg till mötet på banken. Ni fattar vad jag menar... Fast man har en massa ansvar och håller på att "växa upp för faan" tror jag att det är viktigt att ta sig tid att njuta. För tiden går ju så fort, och om allt man har att visa när tiden tar slut är ett radhus och pärmar med papper kommer man förmodligen att ångra sig.

Så se till att göra någonting "ovuxet" idag. Inte för min skull, utan för er egen!

xoxo, Gossip boy.

Var är Christian Mattson!!?

Innan vi sticker stoppar jag ned en toa-rulle i ryggsäcken. Det är vårflod i min näsa, och det är en lång bilfärd till flygplatsen. Väl framme, halva rullen senare,måste vi vänta i en halvtimme innan vår incheckning öppnar. Vi relaxar, tar en glass och bestämmer tio minuter innan utsatt tid att gå och ställa oss. Redan när vi är hundra meter ifrån våra diskar ser vi charter tendensen. Alla vill till tax-freen innan planet går, så alla står så klart redan i kö. Svenskar gillar att stå i kö, men mer om det alldeles strax! 

Incheckningen öppnar två minuter innan utsatt tid. "Detta bådar gott" tänker jag, och sneglar över axeln på kön som börjat växa bakom oss. Problemet är att det det går långsamt. Väldigt långsamt... Längst fram står en familj som antingen har för mycket bagage med sig, inte har biljett eller helt enkelt förlorat förmågan att kommunicera, eftersom de stoppar upp hela kön, värre än en tysk korvstoppar-fraülein i högform. På 45 minuter flyttar vi oss knappt tio meter. Min näsa rinner, Helena har ont i benen och barn skriker runt om oss. Men personalen gör ingenting. 

Då börjar jag tänka följande tanke: Var är Christian Mattson (TC på STO-ARN)? Var är mannen som kan ta ett beslut som leder till att kön flyter på bättre? Detta är en internationell flygplats, klart det måste finnas en spansk motsvarighet till Christian...eller? Klart att det INTE gör det. 

Det är precis det här som jag hatar med Spanien. Allting skall vara så jävla soft, lättsamt och "skit samma". Jag pallar inte. Jag klarar liksom inte av folk i ansvarsposition, som anser att de har bättre saker för sig. Eftersom vi inte har en adresslapp till en av väskorna springer jag runt och letar efter en sådan. Ingen vill hjälpa mig, eller överhuvudtaget kännas vid att det faktiskt finns sådana lappar. Jag blir bortviftad som om jag vore en idiot. Detta kan kanske stämma, och jag kanske nojjar lite väl mycket, men det är väl ändå deras jobb att serva mig, hur mentalt rubbad jag än må vara!?

En timma och tjugotvå minuter efter att diskarna öppnat får vi äntligen lämna ifrån oss våra väskor. Däremot har flygbolaget inte aviserat en försening, trots att halva kön är kvar att checka in, och planet skall gå om fyrtio minuter. Efter att ha ätit en hamburgare som smakar grus och panik-handlat i världens minsta tax-free butik, går vi till gaten. Där de faktiskt har öppnat till planet, men man blir bara insläppt i tunneln, sedan får man stå där och köa. Och det är nu vi kommer tillbaka till köerna. .. 

Det som är skoj med att vara utomlands, och sedan resa hem, är att man på vägen tillbaka återigen för höra vårt svenska klingande. Helt plötsligt är alla super-beresta, och tävlar om vem som är mest internationell, genom att fälla kommentarer  om det svenska beteendet (i detta fall relaterat till köer): "Alltså, jag läste att svenskar är de mest tålmodiga folket som finns". "Inget annat land köar så mycket som svenskarna". "Svenskarna har ju en tendens till att svälja frustrationen...".

Det låter extra kul när det kommer från en tvåbarns pappa som håller nycklarna till volvon i sin hand, samtidigt som han stänger midjeväskan.

Jag vill egentligen inte komma någonstans med detta, jag är mest sur. Sur och irriterad över att folk tolererar nästan vad som helst nu för tiden, bara för att få åka till solen. Dessutom måste man tydligen skryta om hur jävla bra man har det, i ett desperat försök till att bräcka varandra. "Klart att det är lite trångt, men ungarna ville så gärna åka, och det är kul om man kan få visa upp den verkliga sidan av resande".

Jag tycker det är skönt att vara hemma igen. 

Dags för avfärd

Nu har då nästan elva dagar förflutit sedan vi satte våra fotsulor på spansk mark, och jag måste säga: Jag tror att jag håller på att bli gammal. Tidigare har jag alltid suttit och gnällt över hur tråkigt det är på semestrar och att "jag skulle lika gärna kunna sitta hemma och jobba", men nu... Nu är det faktiskt så att det gått över en vecka sedan jag tänkte på Johan Pråmell senast. Det är inte dåligt! Jag har fortfarande vågor av tråkighet, men det står helt klart: Man är ju inte 22 längre...
En summering antar jag är i sin ordning. Hade jag jobbat på Metro så skulle jag gjort en stapel där de ställer Spanien mot Sverige, och tar upp konstiga ämnen som t.ex: "Korv" - Spanien: Lite kryddigare med mer karaktär; Sverige: Vinner på storleken. Jag tänker inte göra en sådan stapel. Däremot kan jag säga följande om den gamla kolonialmakten:
Att gå på restaurang är en gamble. Man vet aldrig riktigt om man får spansk husman, eller som i förrgår, ett helt lamm-lår.
Vägarna är helt tokigt konstruerade. Smala och krokiga, utan vägren, eller stora och raka med en cykelbana lika stor som en bergsväg.
Nej, nu tog det stopp. Jag hinner faktiskt inte sitta här och babbla ner mer saker, eller försöka vara rolig. Jag och min kära flicka skall nu, trots förkylning, ut på en sista-dagen-på-semestern-promenad och önska att vi var någon annan stans!
Daniel, jag hoppas du läst och funnit uppdateringarna från resan av intresse, så att vi nästa gång vi ses kan prata om dig istället för mig. Kram!

Rättvisa...?

"Glassbilen! Det är ta mig sjutton en sanitär olägenhet!"

Vi sitter i bilen på väg upp till Denia, i vår lilla Ford Fusion. Man åker som bekant ganska så mycket bil här i spanien, och uttalandet överst är bara ett av många som kommit fram under alla de otaliga mil vi har avverkat. Jag är inte riktigt säker på varför vi kom in på just glassbilen, men på tal om lastbilar och krokiga vägar så är det ganska så smalt, Twiggy-smalt typ (liksom. baa, assså, va, eller hur, öhh...)

Men det är inte detta som är poängen... Min käre mor drabbades i början av veckan av någon form av konstig hosta. Eftersom hon har allt ansvar, och dessutom är äldre än både mig och Helena, är det hon som har varit designated driver för hela resan. Hon har alltså suttit och kört, och hostat på mig i framsätet under alla dessa otaliga mil vi avverkat. Ingenting har hänt på en vecka, jag har klarat mig. Fram tills nu... 

I natt vaknade jag av en fot i ryggen och en mycket irriterad flickvän. "Sluta snarka då för faaan!!". Jag vänder på mig, och inser att jag inte kan andas genom näsan. Helvete... Törstig är jag åxå...

Under alla dessa dagar må man ändå säga att det har varit ganska skapligt väder.  Fram tills nu. Runt Kl. 07.00 imorse börjar det att tok-åska. Och nu snackar vi riktigt badass-medelhavs-sahara-sänkerallaskepp-smällerhögtrockarfettochluktarilla -åska. Och eftersom jag inte har kunnat andas genom näsan, har jag snarkat. Därför har Helena inte sovit någonting. Därför har hon sparkat på mig. Därför har jag inte sovit någonting. Därför är vi båda fruktansvärt förvirrade när mannen på taket börjar härja med blixt och dunder tidigt på morgonen. Därför har vi precis ätit frukost.  

Om man skulle säga att vi ska försöka suga ut så mycket som möjligt av denna sista dag i "solen" skulle det vara ren och skär lögn. Det åskar fortfarande. Vädret är grått och trist och det ösregnar. Kan man inte åka hem nu? Jag menar, dåligt väder känns ju bättre på hemmaplan, speciellt om man är lite krasslig. Så frågan är hur man spenderar resten av dagen, vi funderar på en Indiana Jones matiné. Om åskan inte kommer närmare förstås. Då får vi koppla ur allting, och jag kommer sitta här och längta efter linje 19 mot Hässelby Strand.

Ingen fotoblogg!

Men det är ju så tråkigt med svart... Så innan jag har satt mig in i hur man ändrar format på bloggen, tänkte jag att jag kan underhålla med en del saker som spanjackerna har men inte vi (nästan...). Håll till godo så länge!

PineappleSue tiene 4309 amigos

Idag har jag så här långt suttit i solen, i ett desperat försök att färga min bleka kropp. Det här är lite av ett antiklimax för mig, eftersom jag tycker det är så jävla tråkigt att sitta där. Men, eftersom jag jobbar med TV, så hade jag förberett lite. Jag lyssnade på Howlin Pelle Alqvist´s sommarprogram i P1, som min kompis Stefan tjatat på mig i 2 år att göra. Och jag måste säga, jag gillar Pelle. Han är, som han säger själv; Inte musiker, ingen låtskrivare, inte artist: Han är Rockstjärna. Rätt och slätt. Jag gillar verkligen den attityden, samtidigt som jag är lite avundsjuk (och detta har ingenting med jantelagen att göra). Eftersom det nu dessutom var ett tag sedan vi hade förmånen att gästa en offentlig lokal med utskänkningstillstånd, att förgylla och förtrolla med våra episka kompositioner, känns det så klart lite extra bittert. Jag menar: Det som jag upplever, och så som jag beter mig och känner mig under de 20-30 minuterna på scenen vi får (var femte månad verkar det nu som), så är han hela tiden! "Måste vara helt fantastiskt" tänker jag, när jag svettandes försöker härda ut några minuter till i det gassande solskenet.

Jag lyssnar vidare. Pelle berättar om hur det är att skriva ihop en skiva. Tydligen blir han helt apatisk och återgår till någon form av pubertalt-beteendestadie. Allting skall vara perfekt, och man har tusen idéer om vad som skall göras. Han påstår att alla kreativa människor är såhär. Att man vänder och vrider, det är för mycket eller för lite, gul blå grön?, och till slut vet man inte vad man har kvar. Fast då har det gått så lång tid så att då tycker man ändå att det är skit...

Då inser jag att det vore ganska så tråkigt om det var så för min del med musik. Det är ju någon form av avslappnad ventil till det vardagliga livet, en form av output. Alltid välkommet. Om man var tvungen att vara så himla kreativ och pretentiös hela tiden, skulle det fortfarande vara roligt då? Just nu har vi 4309 vänner på vår Myspace sida. Det räcker gott för mig. Tack Pelle, pretto kan jag vara på jobbet!

I natt drömde Helena att det var en flicka, därför har jag lagt till "http://www.polisen.se/Lagar-och-regler/Vapen/Vapenlicens/" som bokmärke.

Det här är ingen foto-blogg...

...men det är ju roligt med bilder.

Jag fick en uppmaning från min favvo-produccca att konsumera "Sangria, goda korvar och lite serrano", d.v.s. el-Classico spanjacko food. Så igår tänkte vi att vi skulle ge oss på Tapas. Mmm, mums tänker säkert de flesta, och så tänkte jag med, tills vi kom fram till restaurangen. 

Det finns inga rena bord lediga. Inga servitörer/triser vill uppmärksamma oss, menyn står nedkladdad på en griffeltavla och bredvid det minst skitiga bordet (där vi via uteslutningsmetoden väljer att placera oss), sitter ett stort, spansk sällskap. De är av samma kaliber som man kan hitta lite varstans en sommardag i stan. Ett gäng mammor och pappor som beslutat sig för att ha en trevlig dag i solen tillsammans. De sitter där, tillsammans, för att de bygger en framtid för sina barn ihop. Knoddarna kommer så småningom att spela i samma fotbollslag, gå i samma klass och åka på läger. Och föräldrarna kommer att umgås i all enkelhet och sitta och ha lugna, men dock inlevelserika, diskussioner om hur det var bättre förr. Men inte det här sällskapet...

Här har alla över femton en cigarett i handen. På bordet blandas fimpar, utspilld cruzcampo och nappar. De av barnen som har lärt sig att gå springer runt och spelar fotboll med en brinnande servett, medan mamma och pappa beställer in mer sprit. Detta leder såklart till användande av STORA BOKSTÄVER. Föräldrarna skriker till varandra, vad vet jag inte, men det slutar alltid med att den ena mannen kommer över till den andre och ger honom någon form av ömt grepp och en kindpuss. Barnen slåss och skriker, och föräldrarna rullar en ny cigarett och skrattar mellan klunkarna.

Mitt i allt detta känner jag hur trött jag är efter en hel dag i solen, när jag sitter och försöker se framför mig hur de olika små rätterna ser ut och smakar. Allt som känns är när kvinnan som sitter en halv meter ifrån mig host-skrattar fram en rökmoln som smeker mitt vatten glas, som är fyllt med svettiga isbitar. Och jag blir förbannad... MEN, som den sanna svensk jag är sväljer jag min ilska, beställer in en hamburgare istället, och börjar på typ: "Gud va skönt det är i värmen.."

Om sanningen skall fram är jag faktiskt mest irriterad på mig själv. Jag undrar varför jag har så fruktansvärt svårt att anpassa mig efter olika situationer och kulturer. Allting skall minsann vara som det är på TV, och där skriker de inte så ofta, i alla fall inte i de filmer som jag brukar titta på... Nej det får verkligen bli skärpning här. Nu skall vi ut igen och härja, och då kan jag banne mig säga att det skall kultura´s som aldrig förr!

För övrigt kan jag säga med nästan definitiv säkerhet: Jag kommer INTE att bli solbränd. Helena säger att det beror på att jag är halvfinsk. Det tycker jag är lite rasistiskt... Bara för att hon är så brun hela tiden.

I kontrast till sthlm

Vår granne har en sådan lustig trappa...
Det är tydligen 4 nyanser av grönt året runt här. Kul för spanjackerna.
Euro är så mycket flashigare än vad SEK är!
Det är inte det, men jag låtsas att det är Afrika på andra sidan.
Pretto!

Framme i Espanaaada

Det finns ingen, jag repeterar INGEN som kan bygga raka väga i Spanien. Jag tror att det beror på att ölen är så billig här nere. Eller att det finns så mycket berg. Hur mycket man än försöker blir det inte rakt, och alla är så siesta-berusade att de inte märker något. Nej, men allting har gått bra i alla fall. Vi hade värsta flytet med att få sitta två personer på ett tre-säte. Jag hoppas att det håller i sig till returresan.
Helena kom precis med världens bästa plan: Hon skall måla blåa streck på benen så att det ser ut som åderbrock. Detta = sjukskrivning = no more work = happy mother! Jag tror stenhårt på det. Skall ut och köpa pennor i morgon!
Vamanos

Dags att resa!?

Nu såhär på morgonen vaknade jag alldeles av mig själv. Förmodligen det bästa sättet att vakna på! Efter att ha tömt min blåsa och stretchat mitt vänstra lår, blir jag nyfiken på dagens destination och bestämmer mig för att forska lite. Öppnar laptopen och ger mig ut på en kart-site (som jag av Blondinb*#$@ skäl inte kan nämna vid namn). Jag har ju som bekant aldrig varit i Javie, och efter ett tag verkar det som om ingen utomstående varit där heller; Jag hittar nämligen ingen flygplats på kartan!
Jag kollar på mitt boardingkort, och mycket riktigt: 14.35 -avfärd STHLM. 18.45 - landning i Alicante. Allt verkar vara frid och fröjd, förutom att hur mycket jag än scrollar runt på kartan finns det fortfarande inget flygfält... Jag undrar om personalen på flygbolaget vet om att man inte kan landa i Alicante? Eller är det just det som gör det till lågpris...
"God eftermiddag mina damer och herrar. Vi passerar just nu Alicante, till vänster Alicante. Vi har öppnat dörrarna på vänster sida av flygplanet, och vi vill be alla med platsnr. 15-25 att hoppa först. Är det så att ni inte skall hoppa av här men ändå har blivit tilldelade en falllskärm måste vi tyvärr be er att lämna planet. Vi har ordnat med taxichaufförer som står utplacerade längs med kusten, och de kommer förmodligen att ta er till er slutdestination."
Peppen är inte så hög för just själva resan kan jag säga... det som jag hoppas mest på är att jag får flyga med Thomas Eriksson, känd från Stockholm-Arlanda. Det skulle kännas bra, eftersom han nämligen är väldigt omtänksam vad det gäller att starta och landa. Cerveca por favor!

Här bränner jag runt. Höger, vänster. Upp, ned och åt sidan. Det är en jädra fart. Jag snubblar nästan över min kollegas hund Selma, ignorerar ytterligare en löpsedel om Annika Östberg, pratar inte med någon, snackDÄR!! Äntligen, jag har återfått internet... I sex minuter har jag sprungit omkring på kontoret, med min dator i handen, helt naken utlämnad och tafatt. Mina handflator forsandes av svett på grund av den enorma stress som kommit med insikten av att inte kunna kommunicera. Undrar egentligen hur livet såg ut innan internet...Hmm..., men det är inte det den här skiten skall handla om!

Nya insikter fr.o.m. igår:

1: Musikorkestrar som kommer från Bollnäs är inte automatiskt roliga.

1b: 4cl Absolut kostar 74:- på Stampen.

2: Killar i bar överkropp och hästhuvud är däremot ganska komiskt.

2b: Gravida kvinnor MÅSTE sitta ned, ofta! Tänk på det i framtiden...

3: Det finns bara ett bob hund.

4: Och med det sagt, min lillebror är ibland ruskigt lik Conny Nimmersjö.

Vi var då helt enkelt på Stampen igår och kollade in brorsans band, Kitchen Sink Movement. Jag är så stolt över min brorsa. Han är så duktig. Alla solos han drog igår fick mig osökt att tänka tillbaka på den tiden vi satt och kollade på GNR, Live in Paris 1992. "Det var minsann tider det" skulle man kunna säga. Och varför inte säga så?

Just  nu sitter jag och undrar på vart alla tog vägen? Allt jag hör är skrik från fulla personer som inte vet att de om ett par veckor skall förnedras i tv. Kl är liksom fem på eftermiddagen. På ett produktionsbolag (typ). Vi är folket som inte vet vad helg innebär! Röda dagar får oss att tänka RGB, och facklig kontroll; KGB... Men likt förbaskat sitter man här och känner sig passande nog som en martyr och väntar på att en DVD skall bli klar. Skandal... 

Novellisch, Glad Påsk!

7 to 5, 7/11 och 76:an

Välkommen ombord det mediala TV-navets X2000! Här slussas varje dag de självutnämnt viktigaste människorna i Sverige till och från sin arbetsplats. Här kan man som "vanlig" människa få förmånen att stå och trängas bredvid samma person som har bestämt vad du skall skratta åt, när du trött som en utter på första vårdagen kommer hem från ditt tråkiga arbete.
Kapaciteten är oändlig; SL har bunkrat upp med extra avgångar och kan slussa mellan 2-4000 stressade individer till antingen Frihamnen eller Ropsten varje morgon.
Folk står på varandra, andas i nacken på sin granne, luktar fräsch parfym eller unken morgontrötthet. Fordonet kryllar av pretantioner, Rätt glas och bågar, Made In Italy, Limited Edition och Pris vid förfrågan. Men de finns också de gamla rävarna. De som hatar vad det som de en gång var med och byggde har förvandlats till. Dock kan man lätt känna igen dom med. Ovårdade skägg, stabila skor (som är fula, men ojojoj vad de är sköna!). Gamla attachéväskor, mobil från ´99 (komplett med polyphonisk ringsignal, Nokia Tune) och fiskarvästar som är bra att ha till alla prylar och pinaler. Jag skulle vilja hävda att dessa personer är de verkliga hjältarna. De är dom som fortfarande ser sitt yrke som ett hantverk, istället för det mest viktiga på hela jorden.
De står lugnt och koncentrerat, om än något buttra, bredvid prod-assen som vill göra karriär och dricka drinkar och mingla på galor. Medan en stressad producent (som är förbannad över att hon inte kom med bussen två minuter tidigare) sitter och öser ned anteckningar i ett körschema, står de lugnt bredvid.
Dessa rävar vet nämligen precis vad de skall göra idag. De kan alla ljussättningens principer och regler på sina fem fingrar. De vet exakt hur man bingar en kamera, inte för mycket, inte för lite. Den kunskap de besitter har gått från mästare till mästare, och bygger på lika mycket erfarenhet som resten av bussen har gemensamt.
De har fast jobb, och är mer intresserade av pension än snabba cash. Rakt upp och ned står de och andas någon form av förakt mot de övriga passagerarna, och detta förakt besvaras naturligtvis tillbaka av de andra karriäristerna.
Detta kommer att pågå ända tills att rävarna sakta men säkert börjar dra sig tillbaka. Kvar kommer att vara en hel buss full med uppstickare med vassa armbågar, och då kommer du inte att få plats, hur många extra turer SL än sätter in eller hur mycket du än tränger dig.