Var är Christian Mattson!!?

Innan vi sticker stoppar jag ned en toa-rulle i ryggsäcken. Det är vårflod i min näsa, och det är en lång bilfärd till flygplatsen. Väl framme, halva rullen senare,måste vi vänta i en halvtimme innan vår incheckning öppnar. Vi relaxar, tar en glass och bestämmer tio minuter innan utsatt tid att gå och ställa oss. Redan när vi är hundra meter ifrån våra diskar ser vi charter tendensen. Alla vill till tax-freen innan planet går, så alla står så klart redan i kö. Svenskar gillar att stå i kö, men mer om det alldeles strax! 

Incheckningen öppnar två minuter innan utsatt tid. "Detta bådar gott" tänker jag, och sneglar över axeln på kön som börjat växa bakom oss. Problemet är att det det går långsamt. Väldigt långsamt... Längst fram står en familj som antingen har för mycket bagage med sig, inte har biljett eller helt enkelt förlorat förmågan att kommunicera, eftersom de stoppar upp hela kön, värre än en tysk korvstoppar-fraülein i högform. På 45 minuter flyttar vi oss knappt tio meter. Min näsa rinner, Helena har ont i benen och barn skriker runt om oss. Men personalen gör ingenting. 

Då börjar jag tänka följande tanke: Var är Christian Mattson (TC på STO-ARN)? Var är mannen som kan ta ett beslut som leder till att kön flyter på bättre? Detta är en internationell flygplats, klart det måste finnas en spansk motsvarighet till Christian...eller? Klart att det INTE gör det. 

Det är precis det här som jag hatar med Spanien. Allting skall vara så jävla soft, lättsamt och "skit samma". Jag pallar inte. Jag klarar liksom inte av folk i ansvarsposition, som anser att de har bättre saker för sig. Eftersom vi inte har en adresslapp till en av väskorna springer jag runt och letar efter en sådan. Ingen vill hjälpa mig, eller överhuvudtaget kännas vid att det faktiskt finns sådana lappar. Jag blir bortviftad som om jag vore en idiot. Detta kan kanske stämma, och jag kanske nojjar lite väl mycket, men det är väl ändå deras jobb att serva mig, hur mentalt rubbad jag än må vara!?

En timma och tjugotvå minuter efter att diskarna öppnat får vi äntligen lämna ifrån oss våra väskor. Däremot har flygbolaget inte aviserat en försening, trots att halva kön är kvar att checka in, och planet skall gå om fyrtio minuter. Efter att ha ätit en hamburgare som smakar grus och panik-handlat i världens minsta tax-free butik, går vi till gaten. Där de faktiskt har öppnat till planet, men man blir bara insläppt i tunneln, sedan får man stå där och köa. Och det är nu vi kommer tillbaka till köerna. .. 

Det som är skoj med att vara utomlands, och sedan resa hem, är att man på vägen tillbaka återigen för höra vårt svenska klingande. Helt plötsligt är alla super-beresta, och tävlar om vem som är mest internationell, genom att fälla kommentarer  om det svenska beteendet (i detta fall relaterat till köer): "Alltså, jag läste att svenskar är de mest tålmodiga folket som finns". "Inget annat land köar så mycket som svenskarna". "Svenskarna har ju en tendens till att svälja frustrationen...".

Det låter extra kul när det kommer från en tvåbarns pappa som håller nycklarna till volvon i sin hand, samtidigt som han stänger midjeväskan.

Jag vill egentligen inte komma någonstans med detta, jag är mest sur. Sur och irriterad över att folk tolererar nästan vad som helst nu för tiden, bara för att få åka till solen. Dessutom måste man tydligen skryta om hur jävla bra man har det, i ett desperat försök till att bräcka varandra. "Klart att det är lite trångt, men ungarna ville så gärna åka, och det är kul om man kan få visa upp den verkliga sidan av resande".

Jag tycker det är skönt att vara hemma igen.