Nu har då nästan elva dagar förflutit sedan vi satte våra fotsulor på spansk mark, och jag måste säga: Jag tror att jag håller på att bli gammal. Tidigare har jag alltid suttit och gnällt över hur tråkigt det är på semestrar och att "jag skulle lika gärna kunna sitta hemma och jobba", men nu... Nu är det faktiskt så att det gått över en vecka sedan jag tänkte på Johan Pråmell senast. Det är inte dåligt! Jag har fortfarande vågor av tråkighet, men det står helt klart: Man är ju inte 22 längre...
En summering antar jag är i sin ordning. Hade jag jobbat på Metro så skulle jag gjort en stapel där de ställer Spanien mot Sverige, och tar upp konstiga ämnen som t.ex: "Korv" - Spanien: Lite kryddigare med mer karaktär; Sverige: Vinner på storleken. Jag tänker inte göra en sådan stapel. Däremot kan jag säga följande om den gamla kolonialmakten:
Att gå på restaurang är en gamble. Man vet aldrig riktigt om man får spansk husman, eller som i förrgår, ett helt lamm-lår.
Vägarna är helt tokigt konstruerade. Smala och krokiga, utan vägren, eller stora och raka med en cykelbana lika stor som en bergsväg.
Nej, nu tog det stopp. Jag hinner faktiskt inte sitta här och babbla ner mer saker, eller försöka vara rolig. Jag och min kära flicka skall nu, trots förkylning, ut på en sista-dagen-på-semestern-promenad och önska att vi var någon annan stans!
Daniel, jag hoppas du läst och funnit uppdateringarna från resan av intresse, så att vi nästa gång vi ses kan prata om dig istället för mig. Kram!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar