Den gångna veckan har knäckt järnet i dubbel bemärkelse. Jag har dängt ihop en riktigt skaplig 1a version av vårt pgm som exen för ovanlighetens skull inte ratade ("jag älskar musiken och bilderna!" He....). Å andra sidan var jag tvungen och slita som ett djur, så jag var just det, knäckt, när jag kom hem på kvällarna.
En spännande iakttagelse: Vi tar i mer än vad vi tror i Sverige, men vi lider i det tysta.
En annan spännande iakttagelse: Vi tar alltid i som fan, och säger emot oss själva.
Exempel: "Fan heller, jag tänker inte göra det" (gör det ändå). (vinter) "Åh vad jag önskar att det var varmt, kan ni tänka er trettio grader och strålande sol nu" (alla som lyssnar lutar huvudet snett uppåt och blickar drömskt bort i fjärran).
Men det här biter oss i röven, det går inte ihop... Normen av det vi ska göra, passar sällan in med själva utförandet. Så när är det egentligen vi ska börja vara glada för det vi har, istället för att jobba mot sådant som kanske inte finns eller går? Jag hoppas att det ändras när man får barn.
Men det är väl det som gör det drägligt att leva, att man kan sätta upp förhoppningar som driver tiden framåt, istället för att sitta och räkna sekunder.
Jag deppar medvetet ned här lite, eftersom jag hade en ytterligare intressant iakttagelse: "Alltså, svenskar måste alltid skriva om sig själva, som om det vore så jävla intressant!" Ord från kollega. Skratt från mig. För jag tycker att det stämmer så bra. Jag ska inte gå in på en harrang om svensk film här, men jag kan säga såhär: Eftersom jag tenderar att leva ett ganska så stilla liv, måste jag helt enkelt skriva om sådana här konstiga antaganden. Om jag inte kunde tänka på det, utan var tvungen att tänka på hur meningslöst mitt arbetsliv faktiskt är, skulle jag nog börja hålla utkik efter närmaste tegelvägg.
Skit i mig och ha roligt istället, fridens!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar