Nostalgitripp

Igår kväll satt jag som vanligt på tåget ut till Rotebro. Jag har börjat sitta ned nu. Det kan ha någonting att göra med att jag numera kliver på vid T-centralen, eller så är det bara så att jag börjar bli gammal... Nej, så gammal är man nog inte, men man har nu tillräckligt många år under bältet för att ha upplevt i alla fall en del saker under sina dagar.

För mig har nostalgi alltid varit synonymt med platser. Lokaler, vägar, hus e.t.c. Platser där jag har upplevt saker jag anser vara betydande för mig. 

Shit vad corny det lät... Jag kan nog med ganska så stor säkerhet påstå att man inte kan märka ut vad som har gjort en till den person man är, förutom ett axplock av större händelser. Hur som helst:

Nuförtiden har jag svårt att koppla tillbaka till den känslan som brukade infinna sig förut. Att befinna sig på en "betydande" plats brukade förut vara inspirerande, eller åtminstone väcka någon form av känsla. Nu blir oftast bara ett "ja just det!" över det hela. Vilket i och för sig inte nödvändigtvis är dåligt, det är mest det att jag undrar varför. Så i stället för att söka efter känslan i dessa olika nostalgipalats, letar jag istället efter den "betydande" livsförändring som har fått mig att inte känna samma sak som jag gjorde förut. Kanske också har någonting att göra med att man har blivit äldre, hmm... 

Tåget rullar in till Sollentuna, och nästa spår börjar rulla på min iPod. "Shut Up" med Blink-182. Och plötsligt, från ingenstans kommer en varm våg av känslor svepandes. Jag minns tillbaka på ett tillfälle för nästan tre år sedan, då jag satt på samma tåg-linje, på väg ut till Rotebro, lyssnandes på samma låt, för att för första gången träffa dom som senare skulle bli mina musikkamrater. 

Plötsligt börjar jag reflektera över musik, och vad det betyder för mig. Hur jag som liten parvel fann ett stort nöje i att slita ut alla kastruller ur köksskåpet och börja banka. Mitt första uppträdande, och mitt första möte med riktig rockmusik. Och sen såklart hur glad jag blev när jag hittade mitt band, efter att ha svarat på en annons där de sökte en ny trummis.

Det slår mig att musiken och att spela är viktigare för mig än att bli en känd musiker, som turnerar världen runt och tjänar storkovan. Att vara med på "The Tonight Show" hänger plötsligt ganska så löst, jämfört med att helt förutsättningslöst hitta på låtar i replokalen, som gör att i alla fall vi känner ruset av endorfiner i kroppen.

Jag hoppas verkligen att jag kan spela med de här grabbarna långt upp i åldrarna, och att den känslan aldrig försvinner. Oavsett vart vi befinner oss. 

Förhoppningsvis räcker det då med att bara titta på ett trumset för att bli nostalgisk.