Det här är ingen foto-blogg...

...men det är ju roligt med bilder.

Jag fick en uppmaning från min favvo-produccca att konsumera "Sangria, goda korvar och lite serrano", d.v.s. el-Classico spanjacko food. Så igår tänkte vi att vi skulle ge oss på Tapas. Mmm, mums tänker säkert de flesta, och så tänkte jag med, tills vi kom fram till restaurangen. 

Det finns inga rena bord lediga. Inga servitörer/triser vill uppmärksamma oss, menyn står nedkladdad på en griffeltavla och bredvid det minst skitiga bordet (där vi via uteslutningsmetoden väljer att placera oss), sitter ett stort, spansk sällskap. De är av samma kaliber som man kan hitta lite varstans en sommardag i stan. Ett gäng mammor och pappor som beslutat sig för att ha en trevlig dag i solen tillsammans. De sitter där, tillsammans, för att de bygger en framtid för sina barn ihop. Knoddarna kommer så småningom att spela i samma fotbollslag, gå i samma klass och åka på läger. Och föräldrarna kommer att umgås i all enkelhet och sitta och ha lugna, men dock inlevelserika, diskussioner om hur det var bättre förr. Men inte det här sällskapet...

Här har alla över femton en cigarett i handen. På bordet blandas fimpar, utspilld cruzcampo och nappar. De av barnen som har lärt sig att gå springer runt och spelar fotboll med en brinnande servett, medan mamma och pappa beställer in mer sprit. Detta leder såklart till användande av STORA BOKSTÄVER. Föräldrarna skriker till varandra, vad vet jag inte, men det slutar alltid med att den ena mannen kommer över till den andre och ger honom någon form av ömt grepp och en kindpuss. Barnen slåss och skriker, och föräldrarna rullar en ny cigarett och skrattar mellan klunkarna.

Mitt i allt detta känner jag hur trött jag är efter en hel dag i solen, när jag sitter och försöker se framför mig hur de olika små rätterna ser ut och smakar. Allt som känns är när kvinnan som sitter en halv meter ifrån mig host-skrattar fram en rökmoln som smeker mitt vatten glas, som är fyllt med svettiga isbitar. Och jag blir förbannad... MEN, som den sanna svensk jag är sväljer jag min ilska, beställer in en hamburgare istället, och börjar på typ: "Gud va skönt det är i värmen.."

Om sanningen skall fram är jag faktiskt mest irriterad på mig själv. Jag undrar varför jag har så fruktansvärt svårt att anpassa mig efter olika situationer och kulturer. Allting skall minsann vara som det är på TV, och där skriker de inte så ofta, i alla fall inte i de filmer som jag brukar titta på... Nej det får verkligen bli skärpning här. Nu skall vi ut igen och härja, och då kan jag banne mig säga att det skall kultura´s som aldrig förr!

För övrigt kan jag säga med nästan definitiv säkerhet: Jag kommer INTE att bli solbränd. Helena säger att det beror på att jag är halvfinsk. Det tycker jag är lite rasistiskt... Bara för att hon är så brun hela tiden.