We are adult, motherf@&%€#!

Nu har det gått en vecka sedan jag skrev ett inlägg här. Detta beror på att jag har varit upptagen med att vara vuxen.

Jag har jobbat över, kollar fastighetsmarknaden, haft telefonkonferens, betalat räkningar, handlat mat, packat, kört bil, pratat med Marcus Birro i sr och klippt gräset. När jag var yngre undrade jag alltid varför vuxna sa att de inte hade tid, det fanns ju hur mycket tid som helst! Tid för dataspel, fotboll, zappande, bad och glass i solen. Sen när man drog ut i världen trodde man att det skulle vara ett överflöd av tid, då man inte längre var "upptagen" med att bo hemma. Min polare är snart klar med sin femåriga utbildning på högskolan, och helt plötsligt har tiden bara runnit iväg.

Men måste det vara så? I all denna stress har vi ju faktiskt en massa valmöjligheter att hinna med hur mycket som helst! Man kan läsa tidningen på bussen, lyssna på ny musik på väg till jobbet, sms:a för att hålla kontakten, handla kläder på internet, luncha med gamla vänner, ta en öl efter jobbet och titta på inspelade favoritprogram när det passar. 

Så varför gör man inte det? Det finns hundra andra saker till förutom de ovan nämnda att syssla med, men ändå hamnar man mest som oftast i någon form av degbulle-stadie. Det hör på något sätt ihop med att vara vuxen, att inte lalla runt och ta sitt ansvar. Det är dessutom viktigt att inte bränna ut sig sägs det. Vi hade en diskussion i helgen om hurvida alla uppfinningar vi har idag kommer att leda till att alla människor till slut inte gör någonting själva. Jag tror kanske det, men hoppas verkligen att det inte blir så. För bövelen...

Nej, nu är det måndag igen, och som inför starten på varje ny vecka, tänker jag lova mig själv att jag skall göra allting som jag vill, och syssla med både det ena och det tredje. Till exempel multi-taskar jag nu genom att skriva detta inlägg samtidigt som jag tittar på TV! Det här är nämligen min teori:

När man går från att vara barn till att leva som vuxen har man ett gäng föreställningar om hur saker och ting skall vara. Det handlar inte om myndighetsålder (typ 20), utan om ett levnadssätt. När man är klar med vad det nu är man skall vara klar med (resa, supa, klubba, vikariera, vara rockstjärna e.t.c), och börjar ta ansvar efter stereotypen "vuxen", förväntas man bete sig på ett annat sätt. Men man glömmer bort att man i detta fall både kan ha kakan och äta den samtidigt.

Därför tänker jag nu göra allt i min makt för att försöka vara både ungdom och vuxen på samma gång. Att fortfarande tycka att tecknat är roligt, samtidigt som jag fyller i sista kontrolluppgiften på min deklaration. Att dricka hallonsaft på väg till mötet på banken. Ni fattar vad jag menar... Fast man har en massa ansvar och håller på att "växa upp för faan" tror jag att det är viktigt att ta sig tid att njuta. För tiden går ju så fort, och om allt man har att visa när tiden tar slut är ett radhus och pärmar med papper kommer man förmodligen att ångra sig.

Så se till att göra någonting "ovuxet" idag. Inte för min skull, utan för er egen!

xoxo, Gossip boy.

Var är Christian Mattson!!?

Innan vi sticker stoppar jag ned en toa-rulle i ryggsäcken. Det är vårflod i min näsa, och det är en lång bilfärd till flygplatsen. Väl framme, halva rullen senare,måste vi vänta i en halvtimme innan vår incheckning öppnar. Vi relaxar, tar en glass och bestämmer tio minuter innan utsatt tid att gå och ställa oss. Redan när vi är hundra meter ifrån våra diskar ser vi charter tendensen. Alla vill till tax-freen innan planet går, så alla står så klart redan i kö. Svenskar gillar att stå i kö, men mer om det alldeles strax! 

Incheckningen öppnar två minuter innan utsatt tid. "Detta bådar gott" tänker jag, och sneglar över axeln på kön som börjat växa bakom oss. Problemet är att det det går långsamt. Väldigt långsamt... Längst fram står en familj som antingen har för mycket bagage med sig, inte har biljett eller helt enkelt förlorat förmågan att kommunicera, eftersom de stoppar upp hela kön, värre än en tysk korvstoppar-fraülein i högform. På 45 minuter flyttar vi oss knappt tio meter. Min näsa rinner, Helena har ont i benen och barn skriker runt om oss. Men personalen gör ingenting. 

Då börjar jag tänka följande tanke: Var är Christian Mattson (TC på STO-ARN)? Var är mannen som kan ta ett beslut som leder till att kön flyter på bättre? Detta är en internationell flygplats, klart det måste finnas en spansk motsvarighet till Christian...eller? Klart att det INTE gör det. 

Det är precis det här som jag hatar med Spanien. Allting skall vara så jävla soft, lättsamt och "skit samma". Jag pallar inte. Jag klarar liksom inte av folk i ansvarsposition, som anser att de har bättre saker för sig. Eftersom vi inte har en adresslapp till en av väskorna springer jag runt och letar efter en sådan. Ingen vill hjälpa mig, eller överhuvudtaget kännas vid att det faktiskt finns sådana lappar. Jag blir bortviftad som om jag vore en idiot. Detta kan kanske stämma, och jag kanske nojjar lite väl mycket, men det är väl ändå deras jobb att serva mig, hur mentalt rubbad jag än må vara!?

En timma och tjugotvå minuter efter att diskarna öppnat får vi äntligen lämna ifrån oss våra väskor. Däremot har flygbolaget inte aviserat en försening, trots att halva kön är kvar att checka in, och planet skall gå om fyrtio minuter. Efter att ha ätit en hamburgare som smakar grus och panik-handlat i världens minsta tax-free butik, går vi till gaten. Där de faktiskt har öppnat till planet, men man blir bara insläppt i tunneln, sedan får man stå där och köa. Och det är nu vi kommer tillbaka till köerna. .. 

Det som är skoj med att vara utomlands, och sedan resa hem, är att man på vägen tillbaka återigen för höra vårt svenska klingande. Helt plötsligt är alla super-beresta, och tävlar om vem som är mest internationell, genom att fälla kommentarer  om det svenska beteendet (i detta fall relaterat till köer): "Alltså, jag läste att svenskar är de mest tålmodiga folket som finns". "Inget annat land köar så mycket som svenskarna". "Svenskarna har ju en tendens till att svälja frustrationen...".

Det låter extra kul när det kommer från en tvåbarns pappa som håller nycklarna till volvon i sin hand, samtidigt som han stänger midjeväskan.

Jag vill egentligen inte komma någonstans med detta, jag är mest sur. Sur och irriterad över att folk tolererar nästan vad som helst nu för tiden, bara för att få åka till solen. Dessutom måste man tydligen skryta om hur jävla bra man har det, i ett desperat försök till att bräcka varandra. "Klart att det är lite trångt, men ungarna ville så gärna åka, och det är kul om man kan få visa upp den verkliga sidan av resande".

Jag tycker det är skönt att vara hemma igen. 

Dags för avfärd

Nu har då nästan elva dagar förflutit sedan vi satte våra fotsulor på spansk mark, och jag måste säga: Jag tror att jag håller på att bli gammal. Tidigare har jag alltid suttit och gnällt över hur tråkigt det är på semestrar och att "jag skulle lika gärna kunna sitta hemma och jobba", men nu... Nu är det faktiskt så att det gått över en vecka sedan jag tänkte på Johan Pråmell senast. Det är inte dåligt! Jag har fortfarande vågor av tråkighet, men det står helt klart: Man är ju inte 22 längre...
En summering antar jag är i sin ordning. Hade jag jobbat på Metro så skulle jag gjort en stapel där de ställer Spanien mot Sverige, och tar upp konstiga ämnen som t.ex: "Korv" - Spanien: Lite kryddigare med mer karaktär; Sverige: Vinner på storleken. Jag tänker inte göra en sådan stapel. Däremot kan jag säga följande om den gamla kolonialmakten:
Att gå på restaurang är en gamble. Man vet aldrig riktigt om man får spansk husman, eller som i förrgår, ett helt lamm-lår.
Vägarna är helt tokigt konstruerade. Smala och krokiga, utan vägren, eller stora och raka med en cykelbana lika stor som en bergsväg.
Nej, nu tog det stopp. Jag hinner faktiskt inte sitta här och babbla ner mer saker, eller försöka vara rolig. Jag och min kära flicka skall nu, trots förkylning, ut på en sista-dagen-på-semestern-promenad och önska att vi var någon annan stans!
Daniel, jag hoppas du läst och funnit uppdateringarna från resan av intresse, så att vi nästa gång vi ses kan prata om dig istället för mig. Kram!

Rättvisa...?

"Glassbilen! Det är ta mig sjutton en sanitär olägenhet!"

Vi sitter i bilen på väg upp till Denia, i vår lilla Ford Fusion. Man åker som bekant ganska så mycket bil här i spanien, och uttalandet överst är bara ett av många som kommit fram under alla de otaliga mil vi har avverkat. Jag är inte riktigt säker på varför vi kom in på just glassbilen, men på tal om lastbilar och krokiga vägar så är det ganska så smalt, Twiggy-smalt typ (liksom. baa, assså, va, eller hur, öhh...)

Men det är inte detta som är poängen... Min käre mor drabbades i början av veckan av någon form av konstig hosta. Eftersom hon har allt ansvar, och dessutom är äldre än både mig och Helena, är det hon som har varit designated driver för hela resan. Hon har alltså suttit och kört, och hostat på mig i framsätet under alla dessa otaliga mil vi avverkat. Ingenting har hänt på en vecka, jag har klarat mig. Fram tills nu... 

I natt vaknade jag av en fot i ryggen och en mycket irriterad flickvän. "Sluta snarka då för faaan!!". Jag vänder på mig, och inser att jag inte kan andas genom näsan. Helvete... Törstig är jag åxå...

Under alla dessa dagar må man ändå säga att det har varit ganska skapligt väder.  Fram tills nu. Runt Kl. 07.00 imorse börjar det att tok-åska. Och nu snackar vi riktigt badass-medelhavs-sahara-sänkerallaskepp-smällerhögtrockarfettochluktarilla -åska. Och eftersom jag inte har kunnat andas genom näsan, har jag snarkat. Därför har Helena inte sovit någonting. Därför har hon sparkat på mig. Därför har jag inte sovit någonting. Därför är vi båda fruktansvärt förvirrade när mannen på taket börjar härja med blixt och dunder tidigt på morgonen. Därför har vi precis ätit frukost.  

Om man skulle säga att vi ska försöka suga ut så mycket som möjligt av denna sista dag i "solen" skulle det vara ren och skär lögn. Det åskar fortfarande. Vädret är grått och trist och det ösregnar. Kan man inte åka hem nu? Jag menar, dåligt väder känns ju bättre på hemmaplan, speciellt om man är lite krasslig. Så frågan är hur man spenderar resten av dagen, vi funderar på en Indiana Jones matiné. Om åskan inte kommer närmare förstås. Då får vi koppla ur allting, och jag kommer sitta här och längta efter linje 19 mot Hässelby Strand.

Ingen fotoblogg!

Men det är ju så tråkigt med svart... Så innan jag har satt mig in i hur man ändrar format på bloggen, tänkte jag att jag kan underhålla med en del saker som spanjackerna har men inte vi (nästan...). Håll till godo så länge!

PineappleSue tiene 4309 amigos

Idag har jag så här långt suttit i solen, i ett desperat försök att färga min bleka kropp. Det här är lite av ett antiklimax för mig, eftersom jag tycker det är så jävla tråkigt att sitta där. Men, eftersom jag jobbar med TV, så hade jag förberett lite. Jag lyssnade på Howlin Pelle Alqvist´s sommarprogram i P1, som min kompis Stefan tjatat på mig i 2 år att göra. Och jag måste säga, jag gillar Pelle. Han är, som han säger själv; Inte musiker, ingen låtskrivare, inte artist: Han är Rockstjärna. Rätt och slätt. Jag gillar verkligen den attityden, samtidigt som jag är lite avundsjuk (och detta har ingenting med jantelagen att göra). Eftersom det nu dessutom var ett tag sedan vi hade förmånen att gästa en offentlig lokal med utskänkningstillstånd, att förgylla och förtrolla med våra episka kompositioner, känns det så klart lite extra bittert. Jag menar: Det som jag upplever, och så som jag beter mig och känner mig under de 20-30 minuterna på scenen vi får (var femte månad verkar det nu som), så är han hela tiden! "Måste vara helt fantastiskt" tänker jag, när jag svettandes försöker härda ut några minuter till i det gassande solskenet.

Jag lyssnar vidare. Pelle berättar om hur det är att skriva ihop en skiva. Tydligen blir han helt apatisk och återgår till någon form av pubertalt-beteendestadie. Allting skall vara perfekt, och man har tusen idéer om vad som skall göras. Han påstår att alla kreativa människor är såhär. Att man vänder och vrider, det är för mycket eller för lite, gul blå grön?, och till slut vet man inte vad man har kvar. Fast då har det gått så lång tid så att då tycker man ändå att det är skit...

Då inser jag att det vore ganska så tråkigt om det var så för min del med musik. Det är ju någon form av avslappnad ventil till det vardagliga livet, en form av output. Alltid välkommet. Om man var tvungen att vara så himla kreativ och pretentiös hela tiden, skulle det fortfarande vara roligt då? Just nu har vi 4309 vänner på vår Myspace sida. Det räcker gott för mig. Tack Pelle, pretto kan jag vara på jobbet!

I natt drömde Helena att det var en flicka, därför har jag lagt till "http://www.polisen.se/Lagar-och-regler/Vapen/Vapenlicens/" som bokmärke.

Det här är ingen foto-blogg...

...men det är ju roligt med bilder.

Jag fick en uppmaning från min favvo-produccca att konsumera "Sangria, goda korvar och lite serrano", d.v.s. el-Classico spanjacko food. Så igår tänkte vi att vi skulle ge oss på Tapas. Mmm, mums tänker säkert de flesta, och så tänkte jag med, tills vi kom fram till restaurangen. 

Det finns inga rena bord lediga. Inga servitörer/triser vill uppmärksamma oss, menyn står nedkladdad på en griffeltavla och bredvid det minst skitiga bordet (där vi via uteslutningsmetoden väljer att placera oss), sitter ett stort, spansk sällskap. De är av samma kaliber som man kan hitta lite varstans en sommardag i stan. Ett gäng mammor och pappor som beslutat sig för att ha en trevlig dag i solen tillsammans. De sitter där, tillsammans, för att de bygger en framtid för sina barn ihop. Knoddarna kommer så småningom att spela i samma fotbollslag, gå i samma klass och åka på läger. Och föräldrarna kommer att umgås i all enkelhet och sitta och ha lugna, men dock inlevelserika, diskussioner om hur det var bättre förr. Men inte det här sällskapet...

Här har alla över femton en cigarett i handen. På bordet blandas fimpar, utspilld cruzcampo och nappar. De av barnen som har lärt sig att gå springer runt och spelar fotboll med en brinnande servett, medan mamma och pappa beställer in mer sprit. Detta leder såklart till användande av STORA BOKSTÄVER. Föräldrarna skriker till varandra, vad vet jag inte, men det slutar alltid med att den ena mannen kommer över till den andre och ger honom någon form av ömt grepp och en kindpuss. Barnen slåss och skriker, och föräldrarna rullar en ny cigarett och skrattar mellan klunkarna.

Mitt i allt detta känner jag hur trött jag är efter en hel dag i solen, när jag sitter och försöker se framför mig hur de olika små rätterna ser ut och smakar. Allt som känns är när kvinnan som sitter en halv meter ifrån mig host-skrattar fram en rökmoln som smeker mitt vatten glas, som är fyllt med svettiga isbitar. Och jag blir förbannad... MEN, som den sanna svensk jag är sväljer jag min ilska, beställer in en hamburgare istället, och börjar på typ: "Gud va skönt det är i värmen.."

Om sanningen skall fram är jag faktiskt mest irriterad på mig själv. Jag undrar varför jag har så fruktansvärt svårt att anpassa mig efter olika situationer och kulturer. Allting skall minsann vara som det är på TV, och där skriker de inte så ofta, i alla fall inte i de filmer som jag brukar titta på... Nej det får verkligen bli skärpning här. Nu skall vi ut igen och härja, och då kan jag banne mig säga att det skall kultura´s som aldrig förr!

För övrigt kan jag säga med nästan definitiv säkerhet: Jag kommer INTE att bli solbränd. Helena säger att det beror på att jag är halvfinsk. Det tycker jag är lite rasistiskt... Bara för att hon är så brun hela tiden.