HORHELVETESJÄVLAR

Språk är kul, och svordomar är ännu roligare. Det är någonting med det faktum att ord kan vara så laddade, beroende på hur man använder dom, som fascinerar mig. Ta förra året som exempel: För min del var det en salig blandning av "hurra" och "jävla skit". Men "hurra" kunde också vara "ja jävlar" eller "satan va fint". Den sistnämnda frasen är ju bara i sig en paradox, ungefär som att säga "det här var förfärligt roligt" eller "skitgott".

Tyvärr finner jag mig själv yttra alla dessa fula ord jag kan till förbannelse, just av den anledningen; att förbanna. Det borde ju verkligen inte vara så. Jag önskar att jag kunde svära av lycka, men eftersom jag mer eller mindre lovat att jag inte skall svära i närheten av min son blir det inte så ofta.

Det kan kännas ibland som om jag sitter fast en smula, att jag inte riktigt är säker på vart jag är på väg. Att andas samma luft i ett unket rum 8h om dagen i mer eller mindre fyra år var väl kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig, när jag i den sista reinkarnationen av pojkrum målade upp bilden av ett jobb i TV-branchen.

Jag har lovat mig själv otaliga gånger att det här, och det där, skall jag bli bättre/bäst/kung/duktigare/mer allvarlig med. Men det händer ju "fan" aldrig.

Som jag brukar vara ganska så duktig på att poängtera är detta så klart inget deppigt inlägg som är skrivet med gråten i halsen. Och det är garanterat inget rop på hjälp. För vem i "helvete" ska jag ropa på? 

Men jag ska inte "hålla käften" heller. Jag tänker mig att jag står lite vid sidan av mig själv och skriker på just den samme. "kom igen nu för fan!", "ta i då för helvete". "Va inte en sådan jävla fitta". 

Varför svär jag då? Inte av lycka, så mycket kan vi ju konstatera... Men samtidigt är det inte direkt en "jävla skit" ton över det heller. Det är mer en uppmaning om någonting, en pepp. Fast en laddad sådan.