F U Ö

Du luktar illa.

Du är otrevlig.

Du är smal och trång (även om det kanske gläder andra, tycker jag det är förbannat irriterande).

Du har hundbajs överallt.

Du har avlat fram några av de vidrigaste människor som någonsin satt sin fot på svensk mark.

Men säkerligen också några av de mest underbara. Vilket gör detta till en stor paradox.

Vilket gör att jag tycker ännu sämre om dig.

Igår (söndag) var en mycket skön dag (söndag). Jag har nog inte känt mig så slapp och tillfreds på länge.

Jag hade en idé på vägen hit att jag skulle skriva om att igår förmodligen var den sista dagen av sitt slag, och att förändringen var nära. Men... Sedan började jag som vanligt hålla på med annat (http://www.youtube.com/watch?v=4oGAY3OBkR4).

Nu som ni kanske ser har jag tillochmed lyckats byta typsnitt. Det jag vill komma fram till är att lite senare under sommaren

kommer alla att märka att söndagen den 21a var den sista i sitt slag. Vänta bara...

Oj boy wojj wojj... Nu måste vi mobilisera oss själva! Det handlar såklart om att hålla flera bollar i luften samtidigt. Någonting som nästan blivit standard idag. Vi har så många valmöjligheter och det finns så många olika vägar vi kan gå att det är ett under att vi överhuvudtaget kommer någon vart. Det kanske handlar om revolt. Ungefär samma sak som Henrik Schyffert är inne på i sin föreställning "The 90´s...".
Där pratar han om att vi promt måste göra tvärt om mot vad våra föräldrar gjorde. Och när man tänker närmare på saken, hur mycket gjorde våra föräldrar egentligen i form av att vara med i olika grupper, träna, spela squash, gå på krogen, åka på skivbörs, fika, jobba över, jobba på hobby-projekt, surfa, blogga, äta ute, kolla shows, shoppa, repa och plugga. Bland annat...
Vad jag vill minnas var det nästan inget av ovan nämnda som kom på tal, eller fanns heller för den delen. Så nu gör vi revolt genom att aktivera oss så mycket så att vi aldrig behöver sitta ned och reflektera över varför vi egentligen gör så otroligt mycket saker. Och här kommer mitt problem in:
Jag VILL göra massa saker, ha tusen bollar i luften, jobba järnet, hänga med familjen, hinna träna, vara connoiseur och aristokrat SAMTIDIGT som jag bara vill slappa på soffan. En motsägelse med andra ord. Men det verkar oftast vara jag som är riktigt taggad på någonting, "över-driven" så att säga, och alla andra håller mest med om att det "vore coolt". Så, jag tar på mig ansvar nog för tre-fyra personer, och sedan när det misslyckas tar jag åxå på mig skulden. Sorgligt? Kanske... Om jag själv hade känt mig nere, vilket jag inte gör, eftersom jag är så jävla envis. Det är förmodligen det som kommer att ta knäcken på mig en dag, men just nu måste jag mobilisera mig...

Nostalgitripp

Igår kväll satt jag som vanligt på tåget ut till Rotebro. Jag har börjat sitta ned nu. Det kan ha någonting att göra med att jag numera kliver på vid T-centralen, eller så är det bara så att jag börjar bli gammal... Nej, så gammal är man nog inte, men man har nu tillräckligt många år under bältet för att ha upplevt i alla fall en del saker under sina dagar.

För mig har nostalgi alltid varit synonymt med platser. Lokaler, vägar, hus e.t.c. Platser där jag har upplevt saker jag anser vara betydande för mig. 

Shit vad corny det lät... Jag kan nog med ganska så stor säkerhet påstå att man inte kan märka ut vad som har gjort en till den person man är, förutom ett axplock av större händelser. Hur som helst:

Nuförtiden har jag svårt att koppla tillbaka till den känslan som brukade infinna sig förut. Att befinna sig på en "betydande" plats brukade förut vara inspirerande, eller åtminstone väcka någon form av känsla. Nu blir oftast bara ett "ja just det!" över det hela. Vilket i och för sig inte nödvändigtvis är dåligt, det är mest det att jag undrar varför. Så i stället för att söka efter känslan i dessa olika nostalgipalats, letar jag istället efter den "betydande" livsförändring som har fått mig att inte känna samma sak som jag gjorde förut. Kanske också har någonting att göra med att man har blivit äldre, hmm... 

Tåget rullar in till Sollentuna, och nästa spår börjar rulla på min iPod. "Shut Up" med Blink-182. Och plötsligt, från ingenstans kommer en varm våg av känslor svepandes. Jag minns tillbaka på ett tillfälle för nästan tre år sedan, då jag satt på samma tåg-linje, på väg ut till Rotebro, lyssnandes på samma låt, för att för första gången träffa dom som senare skulle bli mina musikkamrater. 

Plötsligt börjar jag reflektera över musik, och vad det betyder för mig. Hur jag som liten parvel fann ett stort nöje i att slita ut alla kastruller ur köksskåpet och börja banka. Mitt första uppträdande, och mitt första möte med riktig rockmusik. Och sen såklart hur glad jag blev när jag hittade mitt band, efter att ha svarat på en annons där de sökte en ny trummis.

Det slår mig att musiken och att spela är viktigare för mig än att bli en känd musiker, som turnerar världen runt och tjänar storkovan. Att vara med på "The Tonight Show" hänger plötsligt ganska så löst, jämfört med att helt förutsättningslöst hitta på låtar i replokalen, som gör att i alla fall vi känner ruset av endorfiner i kroppen.

Jag hoppas verkligen att jag kan spela med de här grabbarna långt upp i åldrarna, och att den känslan aldrig försvinner. Oavsett vart vi befinner oss. 

Förhoppningsvis räcker det då med att bara titta på ett trumset för att bli nostalgisk.

Nej!

Att flytta runt era varor i butiken med jämna mellanrum, ger INTE intrycket av en fräsch och modern/nyskapande butik. Det är bara förvirrande och fruktansvärt irriterande!
Igår gav jag 45 sekunder av mitt liv till ICA, eftersom jag verkligen inte kunde lokalisera kalkonen... 45 sekunder, som jag aldrig kommer att få tillbaka, hur många gånger än ICA-Stig kommer hem och grillar med mig. Eller var det Markoolio..? Vem tusan var det som skulle komma hem till en och grilla om man vann en tävling, nästan säker på att den hölls i någon stor livsmedelskedja.
Klura på det i 45 sekunder ni!

Propaganda, eller inte?

Sooåw... "Om man inte lär sig att stava blir man en idiot när man blir vuxen". Detta är vad en utav mina lärare en gång sade till en förkrossad klasskamrat, som därefter gråtande plöjde igenom svenska-boken åtskilliga gånger tills han lärt sig stava till-Nationalencyklopedin- utantill.
Eller den här: "Man skall inte äta blodpudding samtidigt som man dricker mjölk". Att göra detta innebär tydligen total näringsförlust, och att man lika gärna kunde ha knaprat på en bit kartong i en halvtimme. Behöver jag nämna; "leker man med elden kissar man på sig", eller börjar ni hänga med på vart jag vill komma?
Det finns så himla många sätt att göra saker och ting, men endast ett fåtal som är rätt. Eller i alla fall anses acceptabla enligt sociala normer. Vissa saker gör man bara inte, som att ställa sig rakt uppochned och skrika fula ord på mitten av medborgarplatsen, öven om man skulle vara väldigt arg. Det intressanta är att det är absolut inget fel med denna handling, eftersom vi har yttrandefrihet i Sverige, och så länge ingen kommer fram och klagar kan man fortsätta. Helt OK... rent lagmässigt alltså, men att visa känslor/uttrycka ilska så öppet är lika nedvärderat som att gå före någon i en kö (vad exakt är det folk tror kommer att hända, skall polisen komma och ta er om ni tränger er eller vadå!?).
Alla som känner mig ser naturligtvis rakt egenom dessa påståenden, och jag erkänner direkt att jag tycker att det är ganska skönt med dessa sociala koder, och jag skulle inte dra mig för att ropa till mig närmsta väktare om ett gäng småkids med gummisnoddar runt jeansen trängde sig före mig i kön på ICA. Så gör man inte! Eller... Vem är det egentligen som har bestämt att det är så?
Idag när Helena provade en massagestol på en hälsokost-butik kom det helt plötsligt en expedit framspringandes som ömsom lugn/stressad förklarade att massage kring svankområdet kan sätta igång förlossningsskedet. Säger vem, undrar jag... En expert såklart!
Men det är dessa "experter" som dikterar det mesta med hur vi lever vår vardag. Det kan man tycka är tragiskt, men när man funderar närmare på det skulle förmodligen samhället kolapsa om vi inte hade dessa "osynliga" regler. Alla skulle löpa amok tror jag... Kanske, eller inte! Vad vet man egentligen, sanningen är att man kanske faktiskt måste testa saker och ting istället för att sitta och tjaffsa hela tiden. För det är när någon av dessa regler bryts, och tillräckligt många är med på det, som det blir en förändring.
Det kan vara stora omväldigande saker som växlandet till högertrafik, eller småsaker som att man står på höger sidan av rulltrappan och går på den vänstra (en variant av regel som fortfarande inte gäller på NK, eller i Göteborg). Vad jag vill ha fram är två saker: Think outside the box, och våga tycka annorlunda! Det är två timmar efter den, enligt utsago, förlossningsframkallande massagen och grabben har inte gett mer liv ifrån sig än vanligt. Sååååå!

Aha! HA HA... ha!

Inlägg, det är dags för inlägg.. Igen! Javisst, som det ante mig föll en viss nivå av prestationsångest över mig efter ett tag, då jag fick slut på saker att reta mig på. För det var nämligen det allting handlade om från första början. Vi sitter hemma hos oss och krubbelibubbar:

Daniel: "Du läser väl en del bloggar, eller hur Mackan?"

Jag: "Ja, men inte så många, det är inte så att jag har Finest som bokmärke direkt..."

Helena: "Bloggar är ungefär det töntigaste jag kan komma på!"

Daniel: "Varför då?"

Helena: "Jag är inte ett dugg intresserad av att höra vad folk äter till frukost liksom"

Jag: "Ja, nu är det väl lite mer än så..."

Helena: "Jag tycker fortfarande att det är meningslöst"

Daniel: "Jag skulle kunna tänka mig att läsa Pete Dohertys blogg, om han har en vill säga"

Jag: "Bara för det skall jag börja blogga, så att jag kan reta upp dig (Helena)"

Daniel: "Ja fan Mackan, DU borde blogga, du har ju massa intressanta saker att säga!"

Helena: (skratt)

Jag: "Tror du det?"

Daniel: Javisst! Du kommer ju alltid med roliga iakttagelser å sånt där.."

Och det var så det började. Dagen efter, med min käre väns uppmuntrande ord fortfarande friskt klingande i mitt huvud stod jag på 76:ans buss och var morgonirriterad. Sen var det inte så mycket mer att orda om.

Bra respons fick jag åxå, men sedan tog det likson slut... Jag hittade baske mig ingenting att reta upp mig på, sen sov jag lite, och sen var det borta... 

MEN nu tänker jag i fortsättningen göra totalt meningslösa uppdateringar och iaktagelser! Inte för att jag är "bra" på det, inte för att jag måste. Men för att jag kan!

Som, just nu, kan jag informera om att jag sitter och försöker komma på ett fränt sätt för en ros att uppenbara sig på en vägg. Just så, det ligger nämligen till så att den första musikvideon med ert nya favvo-band PineappleSue (www.pineapplesue.com) är på väg att bli verklighet =)

PEACE på er!!

(nu gjorde jag en smiley åxå, bara för att jag kan! In your face prepubertala motståndare=)