HORHELVETESJÄVLAR

Språk är kul, och svordomar är ännu roligare. Det är någonting med det faktum att ord kan vara så laddade, beroende på hur man använder dom, som fascinerar mig. Ta förra året som exempel: För min del var det en salig blandning av "hurra" och "jävla skit". Men "hurra" kunde också vara "ja jävlar" eller "satan va fint". Den sistnämnda frasen är ju bara i sig en paradox, ungefär som att säga "det här var förfärligt roligt" eller "skitgott".

Tyvärr finner jag mig själv yttra alla dessa fula ord jag kan till förbannelse, just av den anledningen; att förbanna. Det borde ju verkligen inte vara så. Jag önskar att jag kunde svära av lycka, men eftersom jag mer eller mindre lovat att jag inte skall svära i närheten av min son blir det inte så ofta.

Det kan kännas ibland som om jag sitter fast en smula, att jag inte riktigt är säker på vart jag är på väg. Att andas samma luft i ett unket rum 8h om dagen i mer eller mindre fyra år var väl kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig, när jag i den sista reinkarnationen av pojkrum målade upp bilden av ett jobb i TV-branchen.

Jag har lovat mig själv otaliga gånger att det här, och det där, skall jag bli bättre/bäst/kung/duktigare/mer allvarlig med. Men det händer ju "fan" aldrig.

Som jag brukar vara ganska så duktig på att poängtera är detta så klart inget deppigt inlägg som är skrivet med gråten i halsen. Och det är garanterat inget rop på hjälp. För vem i "helvete" ska jag ropa på? 

Men jag ska inte "hålla käften" heller. Jag tänker mig att jag står lite vid sidan av mig själv och skriker på just den samme. "kom igen nu för fan!", "ta i då för helvete". "Va inte en sådan jävla fitta". 

Varför svär jag då? Inte av lycka, så mycket kan vi ju konstatera... Men samtidigt är det inte direkt en "jävla skit" ton över det heller. Det är mer en uppmaning om någonting, en pepp. Fast en laddad sådan.

Inte så mycket text för en sanning.

Så............. Jag har förresten en bild på mig från igår när jag hade cyklat hem i regnet som jag skulle lägga hit. Tyvärr glömde jag även frukostmackorna i morse, så den kan bli något försenad.

För ett mer eller mindre litet tag sedan:

Jag och mina poolerz slappar, chillar, hänger eller va fan det nu heter nuförtiden. "Min snopp får inte plats i hennes röv", säger en av kamraterna, och jag inser att jag inte alls har hängt med i vad det har talats om. "Va tråkigt. Beklagar...?", säger jag, och undrar fortfarande hur vi kom in på det här.

"Det är OK, mest synd att man inte kan vara lite kreativ", säger han. Jag är fortfarande inte med i matchen, därför väljer jag att inte säga någonting. Men jag kommer ihåg att jag tänkte "gnäll inte så mycket, tough shit, men så erevettulillegubbelibubben!".

Jag tror faktiskt aldrig att det blev några anala äventyr för den här gossen, just med tanke på de dimensions-problem som existerade. Men anledningen till att jag tar upp det nu är att min svärmor sa så här till mig: "Marcus, jag tror att du är fatalist!".

Och jag tror åxå det. Den här historien bjöd jag bara på, för att den kanske hade någonting med saken att göra. Och ni kanske läste den. Då är det bara så. Hänger ni med? Kanske inte, men vad spelar väl det för roll. Det har ju fortfarande hänt, och det förändrar ju inte hur ni ser på saken.

Som avslutning vill jag bara önska eder alla en välmatchande framtid!

Trörr. Eller trött.

Jag har nog aldrig lovat att inte hänga ut någon i den här bloggen, har jag det? Nej. Alla som precis läst meningen ovan och känner en liten knut i magen kan vara lugna. Det här handlar inte om en person. Eller ja, rent tekniskt sett kan man säga att det gör det, dock ingen som jag känner. Vilket kanske är tur, för om så hade varit fallet  hade jag nog bitch-slapat honom. Hårt...

Jag talar naturligtvis om annonserna för Strömma Kanalbolag som sitter runt om i tunnelbanan bl.a. 

Vad i hela helvete är det frågan om!? Hur kan man, i sitt rätta sinne, ens överväga att som marknads ansvarig för det bolaget godkänna den annonsen de gått ut med? För er som inte har sett den sammanfattar jag kort:

Annonsen består av två bilder. Båda två föreställande en familj som ska likna medelsvensson. På bilden till vänster sitter familjen vid ett matbord på ett "lökigt" ställe och ser otroligt missnöjda ut. Pappan, som tydligen skall vara helt förtvivlad över att han, som hårt arbetande familjeförsörjare, inte har lyckats glädja sina bortskämda snorungar, utbrister i en tankebubbla(!) "Dom sa ju att dom ville äta ute...". 

På bilden till höger är det dock annat ljud i skällan. Familjen, som nu har fått en rejäl makeover i form av båstadkläder, nya frisyrer och leenden som sitter fasthäftade uppe vid öronen, står uppställda ombord på ett båt-däck. 

Pappa har kavaj med jeans, en outfit som signalerar "se på mig era förortsbor, jag kör en volvo", samt håller ett champagneglas i handen. Barnen, som nu har gått från helt vanliga ungdomar till MVG-studenter från Sigtuna, utbrister glatt i ytterligare  en tanke bubbla(kom igen...): "Snyggt jobbat farsan!".

Jag finner inga ord för hur dumt jag egentligen tycker att detta är. Måndagar i min värld är absolut ingen dålig dag. Faktum är att jag oftast tycker att det skall bli ganska så gött att ta på mig jeans och gå till jobbet. Hey, man kanske tar en kaffe på vägen, lyssnar på lite bra musik och kommer på bra idéer som man peppad som attan inte kan vänta på att genomföra. Sen rullar tåget in på T-Centralen. Efter att ha vandrat tvärs över perrongen för att byta till röda linjen får jag syn på detta missfoster till reklamaffisch. Hela helgen har jag försökt att förtränga min vrede mot dessa hemska människor som tyckte att det var en bra idé att släppa jävelskapet loss på de stackars oskyldiga människorna i Stockholms kommunaltrafik. Och helt plötsligt känns det som att jag kanske skall hoppa ned på spåret och vänta på att tåget kör över mig och gör slut på misären.

"Nej men Mackz, nu var du lite väl drastisk tycker jag..." kanske ni tänker. Jaså?

Tänk på hur mycket dessa talanglösa nollor fick betalt för att göra den här affischen. Och tänk sedan på hur pass mycket finare Du skulle kunna göra den, och vad du tjänar just nu. I min värld fungerar denna reklam just nu som symbol för allt skit som dagligen passerar igenom i vår mediala värld. Någon måste säga ifrån, på riktigt. Det är en omöjlighet att bibehålla samma kvalité när man drar ned på personal, tid och pengar. Vi har faktiskt ett ansvar vi som sysslar med någon form av kommunikation till svenska folket. 

Det är när sånt här inträffar som man undrar va fan det är vi håller på med...

Wewwer

Ah, helg. Helg helg. Lugn. Och faktiskt inte så brutalt varmt heller, vilket så klart känns toppen.

Den gångna veckan har knäckt järnet i dubbel bemärkelse. Jag har dängt ihop en riktigt skaplig 1a version av vårt pgm som exen för ovanlighetens skull inte ratade ("jag älskar musiken och bilderna!" He....). Å andra sidan var jag tvungen och slita som ett djur, så jag var just det, knäckt, när jag kom hem på kvällarna.

En spännande iakttagelse: Vi tar i mer än vad vi tror i Sverige, men vi lider i det tysta. 

En annan spännande iakttagelse: Vi tar alltid i som fan, och säger emot oss själva.

Exempel: "Fan heller, jag tänker inte göra det" (gör det ändå).  (vinter) "Åh vad jag önskar att det var varmt, kan ni tänka er trettio grader och strålande sol nu" (alla som lyssnar lutar huvudet snett uppåt och blickar drömskt bort i fjärran).

Men det här biter oss i röven, det går inte ihop... Normen av det vi ska göra, passar sällan in med själva utförandet. Så när är det egentligen vi ska börja vara glada för det vi har, istället för att jobba mot sådant som kanske inte finns eller går? Jag hoppas att det ändras när man får barn.

Men det är väl det som gör det drägligt att leva, att man kan sätta upp förhoppningar som driver tiden framåt, istället för att sitta och räkna sekunder. 

Jag deppar medvetet ned här lite, eftersom jag hade en ytterligare intressant iakttagelse: "Alltså, svenskar måste alltid skriva om sig själva, som om det vore så jävla intressant!" Ord från kollega. Skratt från mig. För jag tycker att det stämmer så bra. Jag ska inte gå in på en harrang om svensk film här, men jag kan säga såhär: Eftersom jag tenderar att leva ett ganska så stilla liv, måste jag helt enkelt skriva om sådana här konstiga antaganden. Om jag inte kunde tänka på det, utan var tvungen att tänka på hur meningslöst mitt arbetsliv faktiskt är, skulle jag nog börja hålla utkik efter närmaste tegelvägg.

Skit i mig och ha roligt istället, fridens! 

F U Ö

Du luktar illa.

Du är otrevlig.

Du är smal och trång (även om det kanske gläder andra, tycker jag det är förbannat irriterande).

Du har hundbajs överallt.

Du har avlat fram några av de vidrigaste människor som någonsin satt sin fot på svensk mark.

Men säkerligen också några av de mest underbara. Vilket gör detta till en stor paradox.

Vilket gör att jag tycker ännu sämre om dig.

Igår (söndag) var en mycket skön dag (söndag). Jag har nog inte känt mig så slapp och tillfreds på länge.

Jag hade en idé på vägen hit att jag skulle skriva om att igår förmodligen var den sista dagen av sitt slag, och att förändringen var nära. Men... Sedan började jag som vanligt hålla på med annat (http://www.youtube.com/watch?v=4oGAY3OBkR4).

Nu som ni kanske ser har jag tillochmed lyckats byta typsnitt. Det jag vill komma fram till är att lite senare under sommaren

kommer alla att märka att söndagen den 21a var den sista i sitt slag. Vänta bara...

Oj boy wojj wojj... Nu måste vi mobilisera oss själva! Det handlar såklart om att hålla flera bollar i luften samtidigt. Någonting som nästan blivit standard idag. Vi har så många valmöjligheter och det finns så många olika vägar vi kan gå att det är ett under att vi överhuvudtaget kommer någon vart. Det kanske handlar om revolt. Ungefär samma sak som Henrik Schyffert är inne på i sin föreställning "The 90´s...".
Där pratar han om att vi promt måste göra tvärt om mot vad våra föräldrar gjorde. Och när man tänker närmare på saken, hur mycket gjorde våra föräldrar egentligen i form av att vara med i olika grupper, träna, spela squash, gå på krogen, åka på skivbörs, fika, jobba över, jobba på hobby-projekt, surfa, blogga, äta ute, kolla shows, shoppa, repa och plugga. Bland annat...
Vad jag vill minnas var det nästan inget av ovan nämnda som kom på tal, eller fanns heller för den delen. Så nu gör vi revolt genom att aktivera oss så mycket så att vi aldrig behöver sitta ned och reflektera över varför vi egentligen gör så otroligt mycket saker. Och här kommer mitt problem in:
Jag VILL göra massa saker, ha tusen bollar i luften, jobba järnet, hänga med familjen, hinna träna, vara connoiseur och aristokrat SAMTIDIGT som jag bara vill slappa på soffan. En motsägelse med andra ord. Men det verkar oftast vara jag som är riktigt taggad på någonting, "över-driven" så att säga, och alla andra håller mest med om att det "vore coolt". Så, jag tar på mig ansvar nog för tre-fyra personer, och sedan när det misslyckas tar jag åxå på mig skulden. Sorgligt? Kanske... Om jag själv hade känt mig nere, vilket jag inte gör, eftersom jag är så jävla envis. Det är förmodligen det som kommer att ta knäcken på mig en dag, men just nu måste jag mobilisera mig...