Trörr. Eller trött.

Jag har nog aldrig lovat att inte hänga ut någon i den här bloggen, har jag det? Nej. Alla som precis läst meningen ovan och känner en liten knut i magen kan vara lugna. Det här handlar inte om en person. Eller ja, rent tekniskt sett kan man säga att det gör det, dock ingen som jag känner. Vilket kanske är tur, för om så hade varit fallet  hade jag nog bitch-slapat honom. Hårt...

Jag talar naturligtvis om annonserna för Strömma Kanalbolag som sitter runt om i tunnelbanan bl.a. 

Vad i hela helvete är det frågan om!? Hur kan man, i sitt rätta sinne, ens överväga att som marknads ansvarig för det bolaget godkänna den annonsen de gått ut med? För er som inte har sett den sammanfattar jag kort:

Annonsen består av två bilder. Båda två föreställande en familj som ska likna medelsvensson. På bilden till vänster sitter familjen vid ett matbord på ett "lökigt" ställe och ser otroligt missnöjda ut. Pappan, som tydligen skall vara helt förtvivlad över att han, som hårt arbetande familjeförsörjare, inte har lyckats glädja sina bortskämda snorungar, utbrister i en tankebubbla(!) "Dom sa ju att dom ville äta ute...". 

På bilden till höger är det dock annat ljud i skällan. Familjen, som nu har fått en rejäl makeover i form av båstadkläder, nya frisyrer och leenden som sitter fasthäftade uppe vid öronen, står uppställda ombord på ett båt-däck. 

Pappa har kavaj med jeans, en outfit som signalerar "se på mig era förortsbor, jag kör en volvo", samt håller ett champagneglas i handen. Barnen, som nu har gått från helt vanliga ungdomar till MVG-studenter från Sigtuna, utbrister glatt i ytterligare  en tanke bubbla(kom igen...): "Snyggt jobbat farsan!".

Jag finner inga ord för hur dumt jag egentligen tycker att detta är. Måndagar i min värld är absolut ingen dålig dag. Faktum är att jag oftast tycker att det skall bli ganska så gött att ta på mig jeans och gå till jobbet. Hey, man kanske tar en kaffe på vägen, lyssnar på lite bra musik och kommer på bra idéer som man peppad som attan inte kan vänta på att genomföra. Sen rullar tåget in på T-Centralen. Efter att ha vandrat tvärs över perrongen för att byta till röda linjen får jag syn på detta missfoster till reklamaffisch. Hela helgen har jag försökt att förtränga min vrede mot dessa hemska människor som tyckte att det var en bra idé att släppa jävelskapet loss på de stackars oskyldiga människorna i Stockholms kommunaltrafik. Och helt plötsligt känns det som att jag kanske skall hoppa ned på spåret och vänta på att tåget kör över mig och gör slut på misären.

"Nej men Mackz, nu var du lite väl drastisk tycker jag..." kanske ni tänker. Jaså?

Tänk på hur mycket dessa talanglösa nollor fick betalt för att göra den här affischen. Och tänk sedan på hur pass mycket finare Du skulle kunna göra den, och vad du tjänar just nu. I min värld fungerar denna reklam just nu som symbol för allt skit som dagligen passerar igenom i vår mediala värld. Någon måste säga ifrån, på riktigt. Det är en omöjlighet att bibehålla samma kvalité när man drar ned på personal, tid och pengar. Vi har faktiskt ett ansvar vi som sysslar med någon form av kommunikation till svenska folket. 

Det är när sånt här inträffar som man undrar va fan det är vi håller på med...

Wewwer

Ah, helg. Helg helg. Lugn. Och faktiskt inte så brutalt varmt heller, vilket så klart känns toppen.

Den gångna veckan har knäckt järnet i dubbel bemärkelse. Jag har dängt ihop en riktigt skaplig 1a version av vårt pgm som exen för ovanlighetens skull inte ratade ("jag älskar musiken och bilderna!" He....). Å andra sidan var jag tvungen och slita som ett djur, så jag var just det, knäckt, när jag kom hem på kvällarna.

En spännande iakttagelse: Vi tar i mer än vad vi tror i Sverige, men vi lider i det tysta. 

En annan spännande iakttagelse: Vi tar alltid i som fan, och säger emot oss själva.

Exempel: "Fan heller, jag tänker inte göra det" (gör det ändå).  (vinter) "Åh vad jag önskar att det var varmt, kan ni tänka er trettio grader och strålande sol nu" (alla som lyssnar lutar huvudet snett uppåt och blickar drömskt bort i fjärran).

Men det här biter oss i röven, det går inte ihop... Normen av det vi ska göra, passar sällan in med själva utförandet. Så när är det egentligen vi ska börja vara glada för det vi har, istället för att jobba mot sådant som kanske inte finns eller går? Jag hoppas att det ändras när man får barn.

Men det är väl det som gör det drägligt att leva, att man kan sätta upp förhoppningar som driver tiden framåt, istället för att sitta och räkna sekunder. 

Jag deppar medvetet ned här lite, eftersom jag hade en ytterligare intressant iakttagelse: "Alltså, svenskar måste alltid skriva om sig själva, som om det vore så jävla intressant!" Ord från kollega. Skratt från mig. För jag tycker att det stämmer så bra. Jag ska inte gå in på en harrang om svensk film här, men jag kan säga såhär: Eftersom jag tenderar att leva ett ganska så stilla liv, måste jag helt enkelt skriva om sådana här konstiga antaganden. Om jag inte kunde tänka på det, utan var tvungen att tänka på hur meningslöst mitt arbetsliv faktiskt är, skulle jag nog börja hålla utkik efter närmaste tegelvägg.

Skit i mig och ha roligt istället, fridens!